Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funnits i närheten af Nautanen och
Liikavara (nära Gellivara), där flera
guldfyndigheter inmutats.
Dessutom finnas i Lappland flera
andra nyttiga och värderika mineral
och bärgarter: grafit, kalksten,
magne-sit, asbest, talk och det dyrbara till
artificiella gödningsämnen använda
fosformineralet apatit (Gellivara och
Tarre-kaise, bortom Jokkmokk). Under det att
förr i såväl Lappland som Västerbotten
hyttor funnits för utdragande af silfver,
bly, zink, koppar och järn, och ehuru
den egentliga järnindustrien var
jämförelsevis mycket liflig för en
mansålder sedan, då rätt många hyttor och
värk voro i gång inom båda
landskapen, finnas numera inga i gång
varande malmförädlingsvärk. Det är dock
tydligt, att sådana snart åter skola
komma till stånd.
Det tidigast kända malmfältet i
Lappland är Nasafjälls grufvor i Piteå
lappmark, nära norska gränsen. Sedan
1635 har detta malmfält arbetats på
silfverhaltig blyglans och zinkblände;
under 13 år, eller till 1648, rådde här
en liflig värksamhet, och det har
upp-gifvits, att ända till 400 personer,
däribland en stor del tyskar (sannolikt
krigsfångar i 30-åriga kriget) voro
sysselsatta vid grufvorna. En hytta låg
på den tiden vid öfre ändan af
Sädva-jaur (som rinner ut i Hornafvan). De
flesta byggnader vid grufvorna och
hyttan förstördes emellertid af en
dansk-norsk ströfkår 1658 och sedan dess
har värket aldrig egentligen repat sig.
Sjangeli koppar grufvor, likaledes
nära norska gränsen, i Torneå
lappmark, äro kända sedan 1696 och
bearbetade på en mycket rik kopparmalm
företrädesvis i i8:de årh. För
mal-malmens smältning fanns redan i
början af 1700-talet en hytta nära
Kurra-vara (Jukkasjårvi socken). Ännu på
1840-talet, då rätt mycken malm bröts,
vidtogos här med stora kostnader
anstalter för uppförande af en ny hytta,
men företaget öfvergafs snart. På sista
åren ha mycket omfattande
undersökningsarbeten utförts, hvarvid ett stort
antal nya lofvande malmfyndigheter
uppdagats. Af synnerlig betydelse blir
naturligtvis den ej långt ifrån gående
järnvägen till Ofoten.
I nära 2 århundraden har Gellivara
malmbärg, som beräknas ha en
malmyta på minst 200,000 kvadratmeter,
varit kändt för sin järnmalm; år 1704
beskrefs det första gången i en
skriftlig handling såsom innehållande
järnmalm »1 Va famn bred och ett
täm-ligt stycke lång»! Emellertid uttogos
mutsedlar på bärget först 1735 af
löjtnant Thingvall, som 1738 fick
privilegier att för dess malm anlägga
föräd-lingsvärk i Råne socken. Kort därpå
öfvergingo de till bruksdirektör
Stein-holz, som med sig associerade
professor Meldercreutz och dessa grundläde
det efter dem kallade Meldersteins
bruk (vid nedre Råne älf), det äldsta
och ryktbaraste af de s. k.
»Gellivara-värken».
Genom kungabref fingo dessas ägare
1753 ofantliga områden mellan Kalix
och Lule älfvar och 3 mil bortom
Gellivara Malmbärg till odlingsdistrikt.
De i Råne socken anlagda värken
öfvergingo 1799 till bärgsrådet frih.
S. G. Hermelin, som redan förut
inmutat järnmalmsfälten i Ruotevara
och Gellivara och fått åt sig
upplåtna stora områden inom Lule och
Jokkmokks socknar för sina
masugns-anläggningar. Denne varmhjärtade
patriot, till hvilken präglades en medalj
vid 1800 års riksdag för hans
förtjänster om näringarna och ödemarkers
befolkande, utvecklade en storartad
värksamhet för uppodlande af
ifrågavarande trakter, anläggande af vägar
och nybyggen, bruk och masugnar —
såsom vid Selet och Edefors (nära
nedre och mellersta Luleälf), Törefors
(för stångjärnssmide) o. s. v. Genom
ekonomiska svårigheter, främst vållade
af ogynnsamma konjunkturer och
rys-sarnes härjningar under kriget 1808—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
