Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina älsklingars drag.» Tårarna
störtade nu ur de milda, bruna ögonen.
»Genom en annan främmande kvinna
vill du skåda det du älskat!»
Det sköt en alltför tydlig ovilja ut
ur den goda väninnans stora ögon.
Fru Jernfelt satt förstummad. Och i
ett nu sprängde det till i det lilla fröet,
som fordrade plats för sig.
»Då jag icke kan få se dem genom dig
— eller kunde icke du, Wilhelmine ...»
»Skulle jag — nej, jag hvarken kan
eller vill . . . Det är för mig ensam
han visar sig.»
Paus.
»Säg, ser du i dina syner aldrig
någon annan än min Carl August?»
Fru Irgens föll trött tillbaka mot
stolens ryggstöd, och ögonlocken sjönko
sakta ned öfver ögonen.
»Aldrig!»
»Wilhelmine!»
Fru Irgens störtade upp, nästan med
ett vilddjurs snabbhet och smidighet
trots de sextio åren. Väninnans utrop
hade förrådt, att nu sprängde misstrons
frö sitt skal inom henne, borrande ned
sina grymma, giriga rötter att suga
hjärtblod. Nu var stunden kommen,
den stund hon, den goda väninnan,
bäfvande väntat på alltsedan den
morgon, hon skilts från sin älskare på den
lilla paviljongens tröskel. Alltsedan
dess hade hon varit en drunknande,
som kämpat att hålla sig uppe, men
nu skulle hon sjunka — ned i djupet
skulle hon. Stunden var kommen.
Men ännu en gång rätade hon upp
sig i hela sin längd, och med ett sista
uppflammande af ungdomens lidelse
och trots i blicken såg hon på den
lilla darrande fru Jernfelt, som äfven
rest sig upp — tungt och långsamt
likt en slagen.
»Wilhelmine, icke var det du!»
Fru Irgens sade sig, att ännu kunde
hon rädda sig och — den andra.
Blott några ord af öfverlägsenhet, af
sårad värdighet . . . åter ett
fastklam-rande vid klippan innan hon skulle
sjunka. Hon ville, men hon orkade
plötsligt icke längre. Nu gick hennes
öde i fullbordan. Hennes krafter voro
uttömda af denna lifslånga kamp —
ned skulle hon nu i djupet.
»Ja, du, jag var det,» skrek hon
med sin gälla gumröst. »Vi älskade
hvarandra han och jag. Vi bedrogo
dig och hela världen — och icke en
minut har jag ångrat det.»
»Wilhelmine du måste vara från dina
sinnen! Det är vårluften —»
»Nej, du! Det är icke vårluften —
det är denna kamp att ljuga, som
ändt-ligen knäckt mig, så att jag icke orkar
mer. Allt har varit lögn — mot dig,
mot man och barn.»
Det blef dödstyst en hel minut.
»Det är icke sannt! Lifvet kan icke
vara så uselt. Nej, det är bara det,
att jag med min oförnuftiga sorg tagit
dig alltför mycket i anspråk. Det är
min sorg Wilhelmine — och vårluften,
Wilhelmine, som slagit dig åt hufvudet.»
Fru Jernfelts milda bruna ögon se
bönfallande, tiggande om försköning upp till
väninnan. Fru Irgens, alltid våldsam i
sina rörelser, faller åter ned i stolen.
»Din sorg — din sorg! Hvad har
den varit emot min! Den fick gråta
ut, din sorg.»
Fru Jernfelt kunde icke längre stå
på sina ben, hon måste sätta sig.
För-tviflad vaggade hon fram och åter
med kroppen. Gråta kunde hon icke nu.
»Alltså har du varit en bedragerska
hela ditt lif. Då är det nog mest synd
om dig.»
»Bedragerska! Nå, som man tager
det. Du var den enda, jag kunde
gråta med, när döden tog honom —
därför störtade jag impulsivt till dig.
Ah, hvilken lisa det var att se din
jämmer — höra din klagan. Det var
mina utbrott af förtviflan, som fick taga
sig uttryck genom dig. Med dig kunde
jag tala om honom. Du hade mycket
att berätta. Tillsist växte jag ihop
med dig. Jag älskade dig emedan du
alltid älskade och begrät honom . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
