Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sänkt hufvud. Allt medan
berättelsen fortskrider, drages öfverläppen
spasmodiskt uppåt, blottande en
tandrad, som fordom varit beundrad för
sin styrka och hvithet, men nu redan
i många år haft en anstrykning af
bestialitet. Slutligen sjunker hennes
hufvud med ett uttryck af outhärdlig
trötthet tillbaka mot korgstolens ryggstöd.
Hennes tystnad frapperar tillsist den
af sin berättelse upptagna fru Jernfelt.
»Men, Wilhelmine, du tror väl icke,
att mitt minne sviker mig till den grad,
att jag icke skulle komma ihåg ifall
jag varit ute med Carl August den
där morgonen!»
Fru Irgens höjer blicken helt litet.
»Hvilken morgon var det?»
»Ack •— den morgonen du vet . . .»
Fru Irgens ögonlock falla åter tungt
ned. Hon är på väg att stöna till,
men behärskar sig.
»Du är så besynnerlig, Wilhelmine.»
»Det är vårluften, min goda
Hor-tense! Den söker så.»
Fru Jernfelt sitter tyst. Märkvärdigt
så hennes goda vän förändrat sig denna
vinter. I går observerade hon det icke,
men i dag ser hon tydligt hur
hopsjunken den eljest så raka gestalten
blifvit, och slappheten i öfverläppen
har tilltagit. Den blottar mer än
behagligt är de långa, gula tänderna.
»Och det var nu för att tacka dig,
för att du räddade honom undan
hvalf-straffet den där morgonen, som denne
Björlinskickade efter dig? Ha, ha, ha!»
»Och det kan du skratta åt!
Stackars man, detta så kallade hvalfstraff
synes ha förföljt honom som en fix
idé hela hans lif. Det har nog ridit
honom som en mara natt och dag.»
»Den idioten! Sedan Carl August
dött — och det gjorde han ju redan
samma morgon — hade uslingen ju
intet mer att frukta.»
»Det har han tydligtvis icke kunnat
få klart för sig. Han satt ännu
fängslad i flere år, och under hela denna
tid lär Carl Augusts hotelse ha sväfvat
öfver honom som ett Damoklessvärd.
Han bekände för mig, att han brukade
gå med sitt hufvud instoppadt i
sängfilten af fruktan, att mot hans vilja ett
ord om att han sett mig, kunde
und-slippa hans läppar.»
»Så!»
»Wilhelmine, om jag icke vore så
säker på Carl August —»
De båda gamla damerna sitta tysta
en stund. Fru Irgens har gjort en
rörelse, som har häjdat fru Jernfelt och
högst obehagligt berört henne, utan att
hon kan göra klart för sig hvarför.
Men i detta ögonblick har misstrons
frö borrat sig ned i hennes medvetande,
som när ett litet fjunigt frö faller i
jordens sköte, utan att mullen märker
inkräktaren, förrän han en dag tränger
efter mera rum, sväller och spränger
ut sina sugande rötter i hjärtnärverna.
»Har du — har du sett Carl
August nyss,» tvingas hon slutligen att
sväfvande på målet fråga.
Det blir lif i fru Irgens. Hon far
upp och sätter sig i stolen. En mörk
rodnad färgar hennes kinder och de
stora, blå ögonen stirra stolta framför sig.
»I dag! Han kom sin vanliga väg.
— Kappan fladdrade för vinden, men
han sträfvade att hålla igen den . . .
svepa den om något, som han höll
tryckt intill sig.» Hon teg och
hämtade djupt efter andan.
»Kunde du — se hvad det var?»
Den gamla damens röst darrade.
»Kappan bucklade sig på ett ställe,
som formade den sig om ett litet
hufvud» — åter teg fru Irgens.
»Det var . . . tror du icke, att det
kunde vara den lille gosse, jag nedkom
med denna dags kväll, och som man
sade mig knappt hade lif?» kom det
som en andehviskning från fru Jernfelt.
»Jo, det var den dödfödde — det
begrep jag.»
»O, kunde också jag se dem! Men
nästa vinter skall jag bevista de där
seancerna i Stockholm. Med mediets
tillhjälp skall kanske också jag få skåda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
