Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR PUTTA LÅNGHAKA SKULLE BEGRAFVAS.
EN GAMMAL^ HISTORIA FRÅN KULLABYGDEN.
AF
LNetta är en enkel, uppbygglig och
nära nog sann historia om en
ondskefull käring. Hon var så full af knep
och illfundighet, att gubben Hin själf
på sistone, då hennes tid var all,
ingalunda vågade mottaga henne i sitt rike.
Detta är äfvenledes historien om hur
hon dock genom ädla och modiga mäns
stora besvär och omvårdnad slutligen
fick sina gärningars lön.
Det är nu snart öfver hundra år
sedan hennes syndiga fotter trampade guds
gröna jord, men hon lefver ännu i
folkets minne, och föräldrar skrämma sina
små barn med denna bus-kvinna. Hon
kallades för Putta Långhaka, alldenstund
hennes haka var så lång, att den räckte
halfvägs ned på bröstet, och mången
tackar än i dag sin himmelske fader att
han slapp höra när den hakan gick.
Hade hon left hundra år innan hon
värkligen lefde, hade det hela varit
mycket enklare, ty på den tiden gjorde
man en gudi behaglig brasa af hvarje
trollpacka man fick tag i, vore hon än
aldrig så fager under ögonen. Men
dessa enkla och rättframma seder voro
redan bortlagda, folket hade blifvit
mera blötigt och betänksamt af sig,
och det var väl därför man fick slita en
sådan hund innan man ändtligen blef
af med Putta Långhaka och lyckades
skaffa henne bort ur denna jämmerdalen.
II.
Just där stora landsvägen från Allerum
delar sig för att sända en arm inåt
Jons-torp och den andra till Höganäs låg gamla
Snärpagården. Nu ligger där en gård
med annat namn, men det hör inte hit.
Det var väl öfver en half mil ned
till hafs, men ofta förirrade sig dock
måsarne från Öresund in öfver ägorna,
och i de nordliga vindarna kunde man
understundom ännu känna saltstänket.
Bortom fälten och bokskogarna böljade
Hallandsåsens linjer, och längst bort i
nordväst stod Kullabärg ut i Kattegat
som en dunkelblå jätte.
Den gamla gården var nästan gömd
innanför den stora hagens
vördnadsvärda aplar och päronträd, endast
manbyggnaden, en ryggåsastuga med
väg-garne timrade af väldiga, rödmålade
stockar, reste sig imponerande i midten.
På ömse sidor om de stora, smått
ur-hålkade stenplattor, som bildade
fotstegen till hufvudingången, reste sig ett
par mörsare, men när och hur man
egentligen kommit öfver dessa morska
persedlar därom visste ingen att förtälja.
Midt på det breda halmtaket var ett
stort fönster, och för öfrigt växte gula
blomster och gröna blader däroppe så
tätt, att hade det varit i ett fattigare
och snålare landskap hade man minst
släppt dit ett par får på bete.
Hur Pär Truls på Snärpagården fått
den där Putta, Långhaka di kalla’na,
till mora var det ingen som egentligen
begrep, troligen allra minst han själf.
Hon hade kommit dit som piga redan
på den tiden då Pär nyss tagit
gården efter far sin, och efter en liten
tid blef karlen nästan som förgjord.
Lifvad och glad hade han varit förut
och raljerat och haft hyss tillhopa
med hvarannan tös i bygden. Nu
gick han och hängde hufvudet och
glodde i backen och grubbla och grubbla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
