Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kunde knappt snacka ett klokt ord
med en människa. Och mötte han en
tös och skulle bju till att vara uppspelt
och slå slams som han förut brukt stod
han där ackurat som ett annat får.
Men det värsta var, att all märg och
och must tycktes liksom utsugen på’n.
Han blef virrig i skallen och" liksom
blöt i bena bara af fem sex supar.
Och jämnt fick han smörj först på alla
kalas och tillställningar.
— Han är gastakramad, sa’ några.
— Han har fått lappskott af Putta
med hakan, sa’ andra. Den
tattra-konan hon styr och regerar på gården
som vore hon mora där allaredan.
Nå, Putta hette hon egentligen inte,
Karin var hennes namn eller rättare
Karna, om vi ska hålla oss till
ifrågavarande landsändas tungomål. Men
förresten var det nog inte många, som
sett hennes prästbetyg, och hon var
lång och mager som en humlestång,
men för öfrigt, om man ej räknade
hennes långa haka, ganska däjelig att
skåda fast hennes tänder voro så
spetsiga och hvassa, att hon jämnt såg ut
som hon skulle bitas. Och så fanns
det folk som sett hur hennes ögon lyst
i mörkret som en katts.
Hon kom inte tidt på dansgillen,
men kom hon någon gång så blängde
alla pojkarne på henne som en riktig
märkvärdighet. Hennes nästan
ljusbruna skinn var så mjukt och så fint,
och hennes svarta hår låg så stort och
tjockt öfver hjässan, att hennes hätta
var yfvigare än andra fruntimmers och
snibbarna hängde längre ned på
ryggen. Till på köpet var den eldröd
den hättan och stack i ögonen på långt
håll liksom förklät, som lyste brokigt
som en påfågels stjärt. Men i alla fall
var man rädd för henne, och inte
mången vågade föra henne i dansen.
Till slut gick det dock som man
väntat. Pär Truls vred och vände sig
i många år, men trollet släppte honom
inte, och så blef då Putta Långhaka
på sistone hemmansmora på Snärpa.
Men det var inte om hennes
lef-verne vi skulle tala utan om hennes
ändaflykt och sorgliga hädanfärd. Ty
värre lif och uppståndelse har det väl
sällan varit i den bygden.
I tjugo långa år, eller så där
omkring, hade hon styrt och ställt på
Snärpa, och hon var visst knappt mer
än femtio år när det föll henne in
att lägga sig ned och dö. Ty troll
och djäfvulens anhang vandra nog inte
hädan förrän de ha lust, och aldrig dö
de ordentligt som kristet folk.
Där låg nu Putta Långhaka i den
långa svarta kistan, som man ställt ut
på logen. Men hon var inte som
vanliga lik. De som hade svept henne
sade, att det var som att ta i ett stycke
trä, och omöjligt hade det varit att få
igen ögonlocken, utan låg hon där och
tittade lika styggt som när hon lefde,
och det kusligaste var, att hon såg
på en på hvilken sida man än stod
om kistan. Då vördi prosten hade
kommit för att ge henne nattvarden
hade hon knuffat honom i magen, så
att han satte sig bland enriset på
golf-vet i all sin härlighet med både kappa
och krage och fick hela kalken öfver
sig. Och så hade hon gett till ett
hvä-sande skratt, så det luktade svafvel
långt ut på landsvägen.
På detta ogudaktiga sätt hade hon
gått till en annan värld. Ingen må
undra på, att Pär var glad att bli af
med henne, och sammaledes tyckte
man nog litet hvarstans i bygden.
Be-grafningsfolket kom i stora massor, ty
för första gången på många år skulle
det bli ett ordentligt gille på Snärpa.
— Vi ska lufta ut svafveloset efter
konan och göra Pär te en karl igen,
sa’ byamännen.
Hon hade dött en
torsdagseftermiddag på efterhosten. Pär ville med det
fortaste ha henne stoppad i jorden,
och redan på söndagsmorgonen kom
man körande på vägarna till Snärpa.
Snart var både stallet och ladugården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
