Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åkallan vaka en natt vid kistan på
logen.
Han stretade emot i det längsta,
sägande att han endast var en skröplig
människa, som ingalunda begrep sig
på djäfvulens funder, men ändtligen
fick man då honom innestängd på
ifrågavarande ställe. Hvad som tilldrog
sig den natten har dock aldrig blifvit
utrönt, ty då man på morgonen
öppnade portarne till logen låg prosten
afdånad på golfvet i en pöl af svett.
Han var mycket svår att känna igen,
ty han hade magrat alldeles
förskräckligt och skinnet hängde kring hans
eljes välmående lekamen som en tom
säck. Aldrig nämnde han sedermera
i hela sitt lifs dagar om hvad han
upp-lefvat den natten. Och frågade man
honom så bara kippade han efter
andan och rullade med ögonen.
Nu hade visserligen prosten aldrig
varit omtalad för så stor fromhet, men
han hade ju ändå lärdomen, och då
är det ju förunderligt, att inte en
Herrens tjänare kan få makt med den Onde.
Ty allt hans vakande och bedjande
halp inte ett dugg. Kistan stoppades
ner och stoppades ner igen, men hvar
kväll kom den flygande tillbaka, och
eländet tycktes aldrig vilja taga
något slut.
Då fick Anders på Fäladen en god
idé:
— Troll ä troll, sa’ han, och ondt
ska’ med ondt fördrifvas!
Han pratade och pratade, och till
slut fick han Pär Truls och ett par
andra med sig ut i hugghuset, och
snart hade de yxat till en lång påle,
som de spetsade i ena ändan, och
smeden i byn kom dit och satte på en
doppsko af järn, som de härdade i
svafvel.
Bortåt eftermiddagssidan då solen
började luta till sin nedgång gingo de
in på logen så många som vågade,
och det var bara Pär Truls själf, An-
ders på Fäladen, Stuta-Sven, Måns
Skeppare och Hittarpspojkarne. Men
det var då rejäla karlar allihop, som
inte skulle skämmas för att dra gamle
Horn-Pär i skägget, i synnerhet nu då
de liksom blifvit litet närmre bekanta
med hans anhang på sista tiden.
Anders bröt opp locket på kistan,
och fast häxan glodde på honom så
blodet höll på att frysa till isklumpar
i hans ådror, som han sedermera själf
berättade, lade han två gamla slitna
liar i kors på hennes bröst och spikade
så locket på igen.
Så kördes både kista och påle till
yttersta kanten af ägorna. Där låg en
liten svart rund damm med kanterna
klädda af gula och hvita näckrosor.
Midt i denna sänkte man kistan, och
för säkerhetens skull körde man pålen
rakt igenom den, så att den sålunda
blef fastnaglad vid bottnen •— — —
Nu berättas det, att dammen kokade
som en kittel i tre dagar. Men kistan
blef där den var, fast den lilla stump
af pålen som stod ofvan vattnet
betänkligt vaggade fram och tillbaka.
Så blef det åter så småningom lugnt
i trakten, åren gingo, och prosten
började åter på ett naturligt sätt fylla opp
sitt hängande skinn.
Men en vinterdag tjugo år efter
dessa märkliga händelser sprungo
några pojkar på isen på dammen och
roade sig med att åka kana. Då och
då togo de tag och rystade i pålen
som stack opp öfver isen.
Plötsligt hördes från djupet en hemsk,
skarp röst:
—- Ricka och ricka bra, så kommer
Putta Långhaka opp!
Men det aktade de sig noga för, utan
satte iväg öfver vångarne så fort
fotterna orkade bära dem. Och nu torde
väl ändtligen den gamla häxan ha fått
klart för sig att det inte lönar mödan
längre att försöka komma tillbaka till
denna syndiga värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
