Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de voro ungefär barnbarnsbarn af dem,
som en gång låtit häxbålen brinna snart
sagdt i hvarje socken, och fast de
trodde på trolltyg och svartkonstböcker,
så hade de dock inte varit med i gamla
testamentets dagar och skådat de
riktiga undervärken.
Därför må ingen förundra sig öfver
att de, fast en hel kvart förrunnit
sedan det hemska miraklet, fortfarande
lågo och krälade i en oordnad hög
på gården. När de sedermera åter så
småningom kommit till sig, rest sig opp
på sina ben och skådat sig omkring,
funno de, att den förskräckliga blåsten
lagt sig, att himlen var nästan klar,
att några bleka stjärnor leende tittade
ned på dem och att allt var tyst och
stilla. Endast då och då skrapade en
häst med hofven eller röck i
grim-skaftet. Troende att de sett i syne
stultade de flesta in igen i
ryggåsastu-gan eller gingo att lägga sig att sofva
i småkamrarne eller oppe på höskullen.
Men då Anders på Fäladen och
Stu-ta-Sven ändtligen fått tag i änkemannen
Pär, som vaknat vid den stora skrällen
och mycket omornad kommit ut på
förstutrappan, hvarifrån han utan att
klart fatta något stirrat på den blå
eldstrimman och den krälande folkhopen
på gården, ruskade de opp honom så
godt de kunde och förkunnade den
hiskliga händelsen. De togo Måns
Skeppare och Hittarpspojkarna till hjälp
och styrkte sig med återstoden i den
sista spanska vinkaggen. Då de
an-sågo sig ha insupit tillräckligt mod,
smögo de sig öfver gårdsplanen och
öppnade försiktigt de stora logdörrarna.
I häpnad och förskräckelse tumlade
de några steg baklänges och stodo där
orörliga, stirrande med vidöppna ögon
och munnar på den underliga syn,
som mötte deras blickar.
Kistan stod på sina bockar precis
som den stått innan man bar bort den.
Rundtomkring lekte ett svagt ljussken,
locket var aflyftadt, och midt i kistan
satt Putta Långhaka själf i sin hvita
svepning. Hon stirrade stelt på dem
med sina stora grönlysande ögon, de
ville springa sin väg, men fotterna
kändes tunga som bly. Så öppnade
häxan sin tandlösa mun och gaf till
ett skratt så hemskt och skärande, att
de kände det som om man skurit
genom ryggraden med en knif.
Så föllo portarne igen med en smäll,
och de stodo där i mörkret.
VI.
Då gillesfolket vaknade påföljande
morgon konstaterades, naturligtvis
fortfarande till allmän skräck och häpnad,
att kistan stod kvar på logen, trots
man dagen förut sänkt den i grafven
och dödgräfvaren skottat igen öfver den.
Ingen kunde förklara denna
sällsamma händelse, icke ens prosten själf,
och här var tydligen ingenting annat
att göra än att köra kistan tillbaks till
kyrkogården och begrafva den en gång
till. Detta skedde, prosten läste- sina
längsta och vackraste böner och
besvor den lede Belsebub väldeliga.
Men det halp ingalunda. Nästa kväll
uppstod samma förskräckliga oväder,
och med blixt och brak kom kistan
åter farande genom luften och flög i
lågor och svafvelångor in på logen.
Den natten var det inte många utaf
gillesfolket som lade sig att sofva, utan
i ängslan och bäfvan gjorde man slut
på så mycket mat och brännvin och
svartöl man orkade.
Hastigt spred sig emellertid ryktet
om de svåra spökerierna på Snärpa,
inom de närmaste socknarne lämnade
man höstplöjningen på åkrarne och
tröskningen på logen samt gick man
ur huse för att skåda det
anskrämme-liga lefvernet.
Då det tydligen inte gick att få Putta
Långhaka att stanna i jorden enligt
den vanliga evangelisk-lutherska
ritualen, lyckades man slutligen efter många
böner och mycket hot öfvertyga prosten
om, att det hörde till hans prästerliga
kall att i ensamhet under bön och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
