Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ STORFJÄLLET.
SISTA KAPITLET AF EN LAPPHISTORIA.
Af VALDEMAR LINDHOLM.
AJarga och Nila hade nu vintertid
vandrat kring där nere på
slättbygden många herrans år. Men så
snart våren började teckna sig — så
snart dagarna blefvo längre och
solljuset varmare, försvunno de. Ingen
visste riktigt hvart de tagit vägen, men
det sades, att de gått till fjälls — att
de gått som människor, som skynda
för sitt lif — rakt fram — genom
skogar och snår mot de snöglittrande
topparna, som hägrade för dem så långt,
långt i fjärran. De sågo hvarken till
höger eller vänster — de talade inte — de
skyndade blott som voro de rädda att
komma för sent. De första milen gingo
de med skygga, snubblande steg —
gingo som gamla utslitna människor,
som tvingas att gå kring bygden och
tigga. Men ju längre upp de kommo,
dess högre höjde Nila sitt hufvud —
dess säkrare blefvo hans steg och Marga,
som gick bredvid honom, kunde ej
låta bli att jojka för sig själf af pur
glädje, då hon såg hur de stora
fjällvidderna utbredde sig framför dem.
Åh, hvad luften var ren och stark
häruppe 1 Hvad det var stort och fritt
allting!
Därnere — nere på slätten, där
landet sträcker sig skoglöst och
enformigt mellan små nakna stugor — där
kände de sig som flyttfåglar — där
var så trångt och kvaft. Aldrig kunde
solen skina där som här — aldrig var
luften sådan därnete. Fjällen —■ de
underbara drömmande fjällen —
sagornas hem och solgudens fotapall —
de lockade och drogo — lockade och
drogo.
Och nu var åter vår. Marga och
Sjul hade börjat att känna det där
underliga, som drog uppåt — de
andades det i luften — sågo det i
solskenet och hörde det i smältsnöns ljud,
då den rasslade nedför taken.
Och så börjades vandringen ingen
— vandringen hemåt. Men det var
inte riktigt nu som förr ändå — vägen
tycktes så lång, så lång. Ändtligen
kommo de då dit, där de fingo binda
skidan på fot — nu gick det ju lättare.
Marga försökte till och med stämma
upp en glad jojk, då hon började se
de nedersta fjällen som en ljus rand
långt borta i nordväst — men rösten
hade förlorat sin klang, och hon
tystnade förstämd.
— Hå hå, ja ja — en håller på att
duga till ingenting nu. — Och så
skyndade de tysta vidare.
Byar och gårdar blefvo allt
sällsyntare — naturen allt vildare. Men Nila
och Marga kände ändå inte den
sprudlande fröjd som de brukat känna förut,
då de på afstånd skådade de mäktiga
snöglänsande fjällen, där de kämpat
lifvets hårda kamp mot hunger och
köld och vildmarkens fasor, men där
de också skådat all naturens härlighet
under ljusa, drömfagra sommardagar.
— Nu hade de lämnat den sista
fjällbyn bakom sig. Det var endast tre
mil till deras sommarviste och de
hoppades vara där innan aftonen. Nog
värkte det i benen och dunkade i
bröstet och fjällen sågo hotande ut
—-men de ville inte stanna. De hade
ju bott i stuga hela vintern — nu
längtade de att få lefva på samevis
igen. Och så skyndade de vidare —
hemåt — hemåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
