Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det började svepa en kall grå vind
uppifrån fjälltopparna ner efter dalar
och höjder. Sjula ökade farten —
han visste nog, hvad den där vinden
betydde. Nu syntes inte de högsta
topparna längre — allt var däruppe
insvept i ett tätt grått snömoln. —
Herre Gud! Snöstormen kommer.
De båda gamlingarna stå rådlösa.
— Skola de vända om eller fortsätta?
Det är ju lika långt åt båda hållen.
Nej — inte vända om — inte vända
om — bättre att dö här uppe än att
dö som liggare i en trång stuga.
Nila tar fram sista köttbiten han har
ur tjeltjen och räcker den åt Marga.
— Ät, så blir du kanske så pass
stark, att du kan hålla ut en stund till.
— Än du själf då?
— Åh — gammel Nila tål mycke’
han.
Nila strök isbarken ur ansiktet.
Så gingo de tysta en stund.
Stormen kom nu susande med häftiga
anfall, hvirflande snö framför sig i tjocka
moln. Nila kunde knappt se en aln
framför sig.
Plötsligt stannade han; — det lät
så underligt bakom honom. Det var
Marga, som sjunkit ihop på skidorna af
öfveransträngning och nu knappt kunde
få fram ett ord.
— Sök opp kåtan Nila och gud vare
med dig — nu orkar jag inte längre . . .
En frossbrytning skakade hela den
torra, hopskrumpna figuren. Nila böjde
sig öfver henne och stora tunga tårar
banade sig väg utför det gamla
smutsiga lappansiktet.
— Marga — Marga! Tror du att
Nila vill löna dig så för allt det onda
du lidit för hans skull? Skulle Nila
vara sämre än ett djur? Nog är han
en stor syndare för gud och männi-
skor, men vildrenen flyr inte från sin
döende maka, och det gör inte Nila
häller. Nu är nödens dag — men
inte skall du frysa ihjäl för min skull.
— Nila drog af sig pälsen och satte
den på Marga.
— Nu blir du snart varm igen.
— Men du fryser ihjäl själf.
— Ånej — int’ är’e så farligt med
gammel Nila . . .
Så började han krafsa i drifvan för
att åstadkomma en grop, nog stor för
dem bägge. Det var ett tungt arbete,
men det lyckades till slut, och så kröpo
de ihop, tätt intill hvarandra.
— Attje mien — — läste Nila med
sammanknäppta händer och lutade sitt
hufvud mot Margas skuldra. Det var
länge sedan den bönen kommit öfver
Nilas läppar, och orden kommo ovant
och stapplande. Men kanhända var
det af kölden — — —
Och högt uppe, närmast himlen, där
stå de höga, underliga, dårande fjällen.
De låna sin glans af solens ljus och
af norrskenets strålar — —. Och
vintertid, då stormen dånar kring
topparna, som lysa så hvita mot
vinterhimlen, då härskar kölden och döden
däruppe. Men när vårsol kommer och
lockar lif i fjällmarkens blomster och
lossar tjärnar och sjöar ur vinterns
bojor, då dallrar luften af alstrande lif
och då trollbindes sinnet af
fjällvärldens underbara fägring.
Däruppe hvila de — Nila och Marga
— och många med dem. Tyst och
stilla somnade de under det tjocka
snötäcket, drömmande om vårsol och
sommardag, om ungdom och lycka,
som för alltid gått sin kos.
Så skola de hvila, tills solen
smälter drifvorna och fjällen kläda sig i
högtidsskrud till deras griftefärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
