Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långt ifrån lika lättfunna som de, hvilka
beröra Marie Antoinette. Likheten mellan
dessa furstinnor är för öfrigt ingen — utom
deras olycka och deras, på hvar sitt sätt,
hemska slut. Huruvida förf. i denna sin
framställning alltid träffat det rätta, därom
tilltro vi oss ej att fälla något omdöme, men
hennes bok är skrifven med en sympati,
som närmar sig entusiasm för dess
föremål och som utöfvar en smittande
dragningskraft på läsaren. Säkerligen ändå
större på läsarinnan. (Beijerska förlaget.)
Med Thomas Carlyles ryktbara värk »Om
hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i
historien» (öfversättning af Ellen Ryding)
har ett af den europeiska litteraturens
klassiska arbeten införlifvats med vår. Det
var i detta värk, som det filosofiska
betraktelsesättet af historien som Carlyle
sedan allt vidare utbildade, först framträdde,
nämligen att den ledande principen för den
historiska utvecklingen är några enskilda
individers öfverlägsna snille och
värksam-het. Och det är icke blott vid den
politiska historien, som han fäster sig. utan vid
hvarje gren af tidernas stora kulturarbete.
Carlyles idéer ha som bekant rönt mycken
motsägelse af andra framstående författare,
och nekas kan ej, att hans deduktioner
ofta förefalla sofistiska liksom hans
ytterligt tillspetsade stil ej sällan gör intryck af
effektsökt belastning (i detta arbete dock
vida mindre än t. ex. i hans Franska
revolutionens historia). Öfversättningen, som
nog erbjudit stora svårigheter, synes
förträfflig. (Gebers förlag.)
* * *
Det lider till slut med det
litteraturöfver-sikten tillmätta utrymmet, och några af de
arbeten, som ligga på anmälarens bord,
dels af vetenskapligt eller annars allvarligt,
dels af lättare innehåll, måste här alldeles
för knappt omnämnas eller alldeles uteslutas.
Jag skulle annars gärna ha velat säga
något närmare om den mångskrifvande
Marie Corellis nyaste arbete, »En
mönster-kristen», ett försök att, med tillämpning på
den romerska kyrkan, variera den af några
nyare amerikanska och engelska författare
(Sheldon, Sharp m. fl.) införda
realistiskt-religiösa romanen med Kristus själf
uppträdande i vår tids miljö, såsom en
lef-vande motsättning till de former, hvari
hans kyrkor nu lefva och röra sig. —
Likaså om den skildring af aposteln »Petrus
i Rom» och kristendomens äldsta tider,
hållna i en pietetsfull anda, hvilken man
knappt skulle väntat af den, såsom det
ibland förefaller, halft revolutionäre
publicisten • Saxoii, därest man ej visste hvilken
varmhjärtad idealist han i själ och hjärta
är. Äfven den arkeologiska sidan af
skildringen saknar icke förtjänst. — Af samma
färf. har också samtidigt utgifvits ett litet
värshäfte, »Vid silfverbröllopet» (förfis
25-åriga lyckliga äktenskap med
tidningspräs-sen), innehållande ett urval af hans poeti
ska alstring under denna tid, och
hvari-bland man möter icke få stycken, lika
vackra i form som ädla i tanke. — Jag
skulle ock velat mera än blott helt hastigt
påpeka Fredrik Nycanders tre dramatiska
eleganta bibelots; »Villa Careggi» och
»Vin-drufvor», bägge på värs och med framgång
uppförda å Dramatiska teatern, samt en
tredje i prosa, det spetsiga »skämtet»,
Unge herrn. — Jag skulle framför allt ha
velat ägna uppmärksamhet åt de bägge
lyriska diktsamlingar, hvilka efter mitt
ringa omdöme utgöra två pärlor i årets
poetiska skattefynd: den sydslaviska
folkskalden Anton Ascarac s »Sloveniska
ballader» i en, så vidt dömmas kan, ypperlig
tolkning af Alfred Jensen, samt i all
synnerhet »Prins Fågelfri», dikter afFriedrich
Nietzsche, »fritt och ofritt återgifna» af
Albert Eriksson, hvilken förut skänkt den
alldeles utmärkta öfversättningen af
filosofens »Zarathustra».
* # #
Jag beklagar, som sagdt, denna tvungna
knapphändighet, men det är en sak som
tröstar mig: jag slipper ifrån att utbreda
mig öfver den bok, som väl för närvarande
af många anses vara den för dagen:
August Strindbergs drama »Dödsdansen».
Icke för att jag är rädd att säga ut
min tanke, men det är på sätt och vis
förargligt, när man får höra omkring sig en
admirationskör öfver all möjlig slags
snillets högflykt och djupsinne, att då nödgas
erkänna att man själf saknar, såsom det i
modärnt språk heter, förståelsen. — Så är
det härvidlag med mig. Jag finner
»Dödsdansen» helt enkelt vederstygglig. Och
jag finner den sådan ännu mera, om jag
skulle söka efter hvad som kan ligga under
all den bitterhet, som framkommer i
dialogen, det som jag tänker vara dess värkliga
inre grundval. Men hvad Kurt i dramat
säger om dess hufvudperson kan föras ännu
längre: »Han skulle vara komisk om han
icke vore tragisk, och det finns drag af
storhet i all hans småaktighet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
