Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvärtom värka afskräckande, och vi bedja
få tillråda förläggaren att för nästa
upplaga af boken — ty en sådan kommer nog
— taga bort gorillan, odjuret som
kramar sönder den ena och hissar i vädret
den andra marionetten. — Att det så går
till »där ute», och att i de stora städernas
socialekonomiska maskineri det icke är den
egna kraften ensam, än mindre den goda
viljan, som upphöjer eller tillintetgör
individerna utan att dessa med ett ord sagdt
mer eller mindre äro marionetter, det visar
förf. i denna kamera af skiftande bilder,
upptagna med fotografens osminkade
ärlighet och en osviklig säkerhet. Förf.
slösar icke med betraktelser, men just den
lugna, ehuru därföre visst icke känslolösa,
observationen, värkar kraftigare än alla
deklamationer i uppvisandet af huru
Ameri-kaluften influerar på olikartade nordiska
sinnen. Stilen är ledig, lätt och vårdad
utan något af den slang, som lätt smyger
sig in hos dem, som »krossat atlanten»,
och öfverhufvud kan boken betraktas
såsom ett af de bästa bidrag vår litteratur
äger till kännedomen om svenska öden och
äfventyr i det främmande landet.
(Ger-nandts förlag.)
Öden och äfventyr. upplefda af en
annan svensk, hr Edvard Stjernström
skildrar denne själf i hans personliga minnen
från »Franska främlingslegionen». Det
lärer väl icke vara synnerligt många
svenskar, som ingått såsom legionärer i denna
på flera sätt mycket märkliga korps, men
dock några, och de ha visst alla gjort
heder åt svenska namnet. Att detsamma är
förhållandet med dem af vår armés
officerare, som där under någon tid erhållit
anställning, behöfver ju ej sägas. — Skildringen
af lifvet och den stränga tjänstgöringen
är gjord med liflighet och godt humör;
den läses med nöje af hvem som hälst
men bör till och med ha sin nytta med sig
för morsgrisar, som jämra sig öfver
strapatserna och »militärdespotismen» under
några veckors beväringsexercis. — Boken
utgifves samtidigt i en fransk, en tysk och
en svensk upplaga samt är af förf.
tilleg-nad hans förutv. Regementschef, general
de Bertrand. — En ny samling af förf:s
minnen är att förvänta. (Gernandts förlag.)
* * *
Ett par arbeten i den historiska genren,
hvilka kunna omnämnas i samband med
hvarandra, eftersom de åtminstone till en
del omfatta samma tidsperiod, äro: »Ur
rococons lif; seder och typer» af Nils
Erd-mann (Wahlström & Widstrand) och
»Ing-mann-Manderfeldt; en äfventyrare från
gustavianska tiden» af H. Fröding (Albert
Bonnier). — Redan titeln angifver, att den
förra är mera omfattande i sin uppgift,
ehuruväl den i det hufvudsakliga rörer sig
omkring en enskild persons förhållanden.
Men denne, grefve Claes Julius Ekeblad,
son till den bekante kanslipresidenten och
förutv. ambassadören i Paris, själf efter
långvarigt passerande genom graderna i
militär- och hoftjänsten med tiden
generalmajor, landshöfding,
öfverstekammarjun-kare och serafimerriddare (född 1742, död
1808), förde snart sagdt ända från
barndomen hela sitt lif igenom en dagbok,
hvari han troget antecknade ej blott sina
äfventyr af alla slag hemma och i
utlandet samt hvad i öfrigt hände honom
själf, utan ock allt hvad han hörde och
såg omkring sig. Det hela ger sålunda
en ganska klar bild af rokokons anda
äf-ven i vårt allvarsamma lands lif vid hofvet
och i de förnäma kretsarna, och man lärer
däraf, bland mycket annat, att det visst
icke var först med Gustaf III som de
frivola sederna vunno insteg utan långt
tidigare. — Hr Erdmann är en kunnig och
samvetsgrann berättare, men att han för egen
del icke ryckts med i fantasien eller
känslan af det yrande lif, hvarom han förtäljer,
det märkes nogsamt.
Öfverstelöjtnant Frödings studie gifver
också utan tvifvel en viss inblick i de
intrigbyggnader af politisk art, som alltjämt,
den ena efter den andra, byggdes och
ramlade under Gustaf 111 :s dagar och närmast
efter hans död. Skada blott, att själfva
hufvudpersonen, den afskedade
legationssekreteraren Ingman, kallad Manderfeldt,
aldrig kom längre än på utkanten af
storintrigernas fält, och han framstår därför
icke såsom — hvad han annars säkerligen
skulle blifvit — en vidare intressant
personlighet. Att han i alla händelser var en
man med ganska stor begåfning och i
mycket före sin tid, är ganska säkert. Han
ifrade sålunda redan 1809 mot det
ohäj-dade bränvinsmissbruket och
husbehofs-b ränningen,yör ståndsrepresentationens
upp-häfvande m. m., allt ideér som sedan
kommit till heders.
Den norska författarinnan Clara Tschudi,
hvars utförliga lefnadsteckning öfver
drottning Marie Antoinette för några månader
sedan anmäldes i Varia, har ej kunnat
undgå att känna sig lifligt anslagen af det
tragiska öde, som förföljde en annan, en
samtida, furstinna af österrikiska huset,
och hon har ägnat sin nyaste monografi
åt »Käjsarinnan Elisabeth». Uppgiften har
denna gång varit svårare än de föregående,
ty om de yttre lefnadshändelsema för den
senare ligga oss närmare, så äro däremot
de pålitliga källorna för bedömandet af
den riktning, som Elisabeth gaf sitt lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
