Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dens betalande», och den gamla
alkemisten som, utan att gifva akt
på någonting omkring sig, med sina
retorter och sin degel håller på att
göra guld!
VIII. DÅRHUSET.
Spänningen i det aldrig synnerligt
starka hufvudet har blifvit för stark,
medvetandet af hans hela närvarande
tillstånd har fullständigt slocknat: han
har blifvit förd till Bedlam, och hans
vansinne är så våldsamt att han ej i
likhet med de andra olyckliga i detta
rum, får röra sig fritt utan måste
fängslas med kädja. Han har slitit af sig
kläderna och kastat sig på golfvet, och
hans ansikte visar dårens fåniga leende
midt i den bittraste smärta. Den trogna
flickan har följt honom ännu till detta
sista elände, och till och med
dårhus-vaktaren, tyckes hysa medlidande med
hennes sorg. — Däremot väcker åsynen
af andra vansinniges tilltag endast en
oren nyfikenhet hos de bägge unga
damerna, som fått komma in och
beskåda dårarne. En af desse sitter naken
på sin halmbädd med en käpp i
handen, som är hans spira, och en krona
af kvistar; han tror sig vara en
mäktig konung. En annan ligger bedjande
utsträckt invid ett kors; det är den
religiöse svärmaren, anropande
martyrdöden. En uppritar på väggen
jordgloben och ett skepp för fulla segel
samt nautiska instrumenter; skeppet
tillför honom främmande länders
skatter. En annan riktar mot taket en
pappersrulle och tror sig genom en
tub skåda stjärnornas gång. En grupp
å bildens motsatta sida visar tre
personer, som kanske representera Tron
med ett trefaldigt kors, Hoppet som
lagt notboken på hufvudet för att
fram-prässa melodierna ur fiolen samt den
melankoliska Kärleken. Och slutligen
dåren midt på golfvet som gapskrattar
åt de andra dårarne!!
ETT MÖTE.
Skiss af GERDA NORRMAN.
»TAet är underligt», sade hr Brandt,
lutade hufvudet mot stolsryggen
och blåste ut röken från sin cigarr helt
långsamt i blåa ringar. Han var ung
och distinguerad, och man sade han
skref noveller.
»Det är underligt», sade han om
igen, i det han tankfull såg ut i
vårskymningen, som sparsamt föll in
mellan de tunga gardinerna och trist lade
sig under de pösande divanerna. I dagern,
som dog, togo sig damernas klänningar
ut som stora blommor, medan herrarnas
mörka figurer syntes än mera svarta.
»Hvad är underligt?» frågade
värdinnan. Hon satt just och letade efter
något underhållande att säga.
»Jo», svarade han, »när jag hör
sorlet och trampet från gatan, tänker
jag på hur ofta det händer, när man
går i en stor folkhop, som man alls
inte bryr sig om att se eller tänka på,
att man plötsligt liksom tvingas att
växla en blick med någon. Och för
den människan får man en sympati
så stor, att man tror, att hans eller
hennes lif en gång måste korsa ens
eget i en stor händelse, men man ser
henne aldrig mer. En gång hade jag
dock ett dylikt möte, som värkligen
blef till mer. Det var just en
vårkväll som denna. Det var det jag
tänkte på.»
»O, berätta!» ropade damerna ifrigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
