Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men det är bara en bagatell»,
försvarade han sig.
»Inga undanflykter!» fick han till
svar.
»Nåja, det är sant», fortsatte han,
»att det är med en bagatell som med
ett frö, och ett frö kan växa och blifva
ett stort träd. Men nu har jag inte
sett det stora trädet, så att säga, bara
fått en titt på de små hjärtbladen,
bara hört talas om den väldiga
kronan. Skyll inte sedan er missräkning
på mig!»
Han gjorde en paus och började:
»Jag gick, som sagdt, och flanerade
en vårkväll som denna. Halft
omedveten om allt omkring mig gick jag
och drömde utan drömmar och njöt
af sorlet och vimlet, då jag plötsligt
kände en blick, som gled förbi mig.
Jag såg upp, och våra ögon möttes.
Vi nästan stannade båda och jag är
säker på att hon, som jag, kände en
oro, som om vi bort säga något och
bort göra något, men inte visste hvad
och jag förblef hela kvällen i en egen
stämning. Jag visste inte, hur hon
såg ut, mindes endast ett par bruna
ögon, och ändå var jag säker på att
känna igen henne bland tusen, ja, att
inte ens kunna gå förbi henne i
mörkret utan att känna hennes närhet.
Några dagar senare gick jag på
Drottninggatan. Det var tidigt på
förmiddagen och soligt och stekvarmt.
Noblessen var ännu inte ute och
annat folk satt inne och arbetade, så
gatan var tom och sömnig. Då såg jag
framför mig en liten och smidig
damfigur. Hon höll en herre under
armen, och jag skyndade på mina steg
och gick om dem och fick en blick
ur samma bruna, oroliga ögon som
härom kvällen.
Samma underliga känsla som då
betog mig, där jag gick på i rask takt
för att inte synas nyfiken, men nu
visste jag bättre, hur hon såg ut. Liten
och späd som en ung gasell. En fri,
klar panna med blåa ådror vid tin-
ningarna och ett nästan tankfullt veck
mellan ögonbrynen. Håret var tungt
och mörkbrunt, och i skuggan af
hennes stora hatt, full af vajande plymer,
irrade de bruna ögonen med ett
oroligt och öfverspändt uttryck.
Det bleka ansiktet med den fina,
bestämda munnen ville jag nödvändigt
se en gång till, och jag gick och ställde
mig i ett bodfönster för att låta dem
passera. Jag kände, där jag stod,
hennes ögon i min nacke, rädda och
forskande, men tordes inte vända mig
om. Först sedan de hunnit framför
mig en lång bit, följde jag dem på
afstånd igen. Hennes gråa
reskläd-ning och stora hatt skymdes allt
emellanåt af förbipasserande, men döko så
åter fram. Hvarje flik af hennes
person föreföll liflig, nästan häftig, men
hennes gång var mjuk och vaggande.
Hon tog små steg och höll sin
följeslagare under armen. Af honom hade
jag blott ett mycket otydligt intryck af
embonpoint och godmodighet och kände
ett obehag, som jag inte gjorde mig
reda för.
Det såg ut som om de letat efter
en bod, ty de — det vill säga hon —
tittade ifrigt på alla skyltar. Till sist
vände de och gingo tillbaka igen,
stannade framför en skylt på flera olika
språk om öfversättningsbyrå en trappa
upp och började prata. Ja, hon
pratade och han svarade då och då, men
stod för rästen orörlig. När jag gick
förbi dem, hörde jag ett språk, som
jag inte kände, mjukt och bisarrt.
Efter en stunds öfverläggning försvunno
de ner på en af tvärgatorna.
Någon vecka gick och jag skulle ha
glömt det egendomliga paret, om inte
hennes bruna ögon allt som oftast
stuckit fram i mina papper eller
bakom gathörnen som för att göra sig
påminda. Det började nästan bli
obehagligt.
Då fick jag en dag bref från min
bror, som skref, att han skulle komma
upp till Stockholm på ett par veckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
