Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett hm! från min sida och en ny fråga
om grufvan värkligen var inmutad, och
det till en kostnad af fem hundra
kronor utan att en enda malmbit hade
blifvit företedd. Jo då, de hade själfva
sett råmärket som Lundqvisten huggit
in i en stor sten. Nytt hm! och
promenaden gick öfver bärgsknallar och
bäckdalar.
Gång på gång stannade mina
ledsagare för att lyssna efter Lundqvistens
sprängskott. Men allt var tyst och
stilla som i en graf, om man nu
undantar de vanliga ljuden i
försommarskogen. Pojkarne upplyste, att det
kunde hända, att Lundqvisten inte var
där och arbetade i dag, ty ibland tog
han sig små ärenden neråt bygden
och gaf katten i grufvan. Men det
kunde han ju också göra. Bara det
blef midsommar så . . .
Ändtligen kommo vi då fram, kröpo
i en brant sluttning med snårig
granskog, nådde »mutstenen », där
Lundqvisten målat några underliga
krummelurer med rödkrita, och strax intill
låg den så mångomtalade och lefvande
grufvan. Men hvilken grufva!
Öfver ett vanligt brunnshål,
ner-sprängt i bärget, stod ett gängligt
vindspel, primitivt tillvärkadt af en
obarkad granstam. Hålet var ett par
meter i omkrets och omkring halfannan
meter djupare. Och där nere såg allt
så hemtrefligt ut i den gråaste, vackraste
finkorniga granit, som till på köpet
hade föga gemensamt med de stuffer,
som man visat mig nere i bondstugan.
För att riktigt förvissa mig om, att
inte något märkvärdigt kunde finnas
där nere på bottnen, klängde jag
emellertid ner efter repet kring vindspels-
rullen, och fann — en obruten
ladd-stacke och några trasor i ett hörn.
Men malm, nej inte så mycket som
ett tecken.
Förtretad öfver detta gyckel
återvände jag samma väg jag kommit. Och
då jag åter råkade grufägaren där nere
i byn och tackade för lånet af
pojkarna, sade jag honom rent ut den bleka
och bittra sanningen. Han bara
gapade. Kunde inte förstå, att han och
hans kamrater varit utsatta för ett smart
bedrägeri. Nä’, Lundqvisten kände de,
och Lundqvisten visste nog, hvad han
gjorde. Vänta bara till midsommaren,
vänta bara . . .
Och vänta, det var nog något som
de fingo göra både öfver den
midsommaren och den nästa, och än har jag
inte hört talas om att Lundqvisten
kommit ner till malmådern. Jag
misstänker, att han aldrig gör det.
Men jag har också hört en annan
historia om det där bärget, där
Lundqvistens grufva ligger. Det berättas,
att en midsommarmorgon ett par
personer tyckt sig se en lapp komma
asande utför detsamma, sittande gränsle
öfver en granbuske. Och hvar han
sopade fram började bärget liksom
mjukna, det böljade och gnistrade och
sken i fåran som klara, hvita silfret.
Det vågade och rann ur bärget och
neråt bygden.
Var det kanske den historien, som
allt för lifligt lekte Lundqvisten i
hågen, eller tänkte han blott: »Bättre
en fågel i hand än tio i skogen», och
var glad åt sina fem hundra
inmutningspänningar utan vidare
illusioner? Ja, inte vet jag. Bäst att fråga
slagrutan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
