- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 4 (1901) /
711

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MIN BEKANTSKAP MED SEAGRUTAN

aldrig gräft för att inte falla Brodén i
yrket. Men någon omöjlighet bör det
inte vara, synes det mig. Inte så, att
jag tror att sälgklykan har någon
känning af källådern, men är det utom
möjlighetens gräns att ett känsligt
nervsystem kan influeras af det rinnande
vattnet under ens fötter, värka som
någon slags ömtålig hydrometer eller hvad
man vill, och så sätta armmusklerna
i en ofrivillig rörelse, som böjer ner
grenklykan? Vanan och öfningen låter
djupet bestämmas. Ja, inte vet jag.
Därom få väl de lärde tvista.

Naturligtvis bedrifves det också en
hel massa skoj med dessa slagrutor efter
vatten, därpå känner jag flere exempel
och påminner mig särskildt ett, som
kostade en fattig torpare både mycket
pängar och möda. Han hade efter
många års slit och släp lyckats samla
ihop en liten summa, för hvilken han
köpte sig en liten jordbit i en backe
och där uppförde en egen stuga. Men
till stugan hörde också en brunn; alltså
skickade han bud på en man, som
sades vara säker i att bygga brunnar.
Mannen kom, konstrade med slagrutan
och fann på ett ställe, där han på ett
visst djup skulle finna drickbart vatten.
Man gräfde och gräfde. Kom ända till
30 fot ner i lerjord, men intet vatten.
Och så tröttnade torparen och
brunns-gräfvaren drog med tämligen lugn
uppsyn sina färde, men en vacker
dagspänning hade torparen en god tid
bortåt fått betala honom.

Hur slagrutan, som användes för
malm i allmänhet ser ut, eller hur hon
handteras, därom vill jag inte bestämdt
yttra mig. Men att samma enkla
medel begagnas därför som vid
vatten-letning, det har jag då åtminstone reda
på i ett fall, ett fall med följande vackra
resultat:

I mina hembygder spreds för
omkring en fem år sedan ett rykte om
att man funnit malm uppe i ett visst
angifvet bärg, och att »grufvan» redan
var under arbete samt behörigen in-

7II

mutad. Den, som hade funnit
malmgången, skulle ha sin dryga anpart,
och alla bönderna, som hade del i
all-männingen, hvarpå grufvan låg, skulle
bli enormt förmögna karlar. Och det
var väl inte många som missunnade

dem, ty de hade väl inte alltid haft
det så fett med steniga tegar och
stugorna fulla af små. Man byggde de
grannaste luftslott med anledning af
grufvan, och somliga undrade, hur det
nu skulle gå med socknen, då »de där»
kommo till makten.

Att det värkligen fanns malm, därpå
fanns ingen som tviflade. Det var
Lund-qvist som funnit ådern, och man visste
ju hur säker han var att gå med klyka
efter vatten. Förresten fanns det flera
som sett bitar af malmen, så att . . .

Det där var ju »gefundenes Fressen»
för ett geologfrö, och så letade jag
fram hammaren och begaf mig af till

byn, där grufägarne bodde.

Efter några få förfrågningar — det
var ingen svårighet att få upplysningar,
vill jag lofva — kom jag in till den
förnämste bolagsmannen och började
förhöra mig om malmfyndet och fick
klaraste besked. D. v. s. jag fick två
af bondens pojkar, som skulle ledsaga
mig till fyndorten, så att jag finge
öfver-tyga mig med egna ögon. Förresten
skulle jag snart få höra hur Lundqvisten
gick an och sprängde, bara jag kom
upp i skogen. Se Lundqvisten
arbetade af alla krafter, och bönderna hade
skjutit ihop fem hundra kronor till
inmutningen och betalte för öfrigt
Lundqvisten bra för hans dagsvärken. Jag
skulle genast få se prof på bärget. Om
jag inte tyckte det såg litet
besynnerligt ut med stenarna?

Jag vred och vände på dem. Jag
kunde inte finna något besynnerligare
än granit med stora korn af kornblende.

Litet fundersam tågade jag med
poj-karne uppåt skogen och fick af dem
den upplysningen, att Lundqvisten inte
kommit ner på själfva ådern än, men
det skulle han göra till midsommaren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0715.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free