Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där den i sick-sack klättrar uppför
branterna. Denna lilla stad är Cattaro.
Den gör liksom sin omgifning ett
dystert intryck; dystra äro de gamla,
af grågula kvaderstenar uppförda husen,
dystra de vittrande, af jordbäfningar
otaliga gånger skakade kyrkorna.
Någonting tungsint låder också vid
invå-narne. Det måste vara beklämmande
att ständigt se sig omgifven af dessa
hotfulla giganter med skrofliga hjässor
och söndersplittrade sidor, öfver hvilka
ovädersmolnen skocka sig. Och
vintertiden, när de snöhöljda topparne uppe
mot skyn glimma bländande hvita i
solskenet och Adria efter den senaste
sciroccostormen åter vaggar blankt och
blått på andra sidan den långsträckta
bärgkammen i väster, gör solen endast
ett kort besök på ett par timmar i
dalsänkan kring Cattaro.
Man saknar i själfva värket också
på denna ort mycket af det, som
plägar utmärka folkkaraktären i de södra
länderna och göra den -— åtminstone
för nordbon — så tilldragande. Det
lätta, glädtiga lynnet, det rörliga lifvet,
klädedräktens brokiga färger — allt
detta ser man föga till i Bocche di
Cattaro. Den äkta bocchensaren är
antingen till sjös, eller ock har han på
sina färder till fjärran land sparat
samman en liten förmögenhet. Han går
då i mörk dräkt, halft herremannens,
halft den nationella, med säckbyxorna
och den breda gördeln. Med afmätta
steg och tschibouken (lång rörpipa) i
handen vandrar han genom gatorna,
sitter och språkar med sina bekanta på
något af de små kaféen eller håller
utkik nere på kajen, där man alltid har
utsikt att kunna göra upp någon liten
fördelaktig affär med fartygen, som nyss
kastat ankar.
Hustrun och dottern, de stanna
däremot hemma. Det skulle vara ytterst
nedsättande för hela familjens
anseende, om de läte se sig af hvem som
hälst ute på gatan. Man är här på
gränsen till orienten.
Mellan stadsinnevånaren och den så
kallade bonden äger i detta afseende
föga eller ingen skillnad rum. Bägge
röja i sitt yttre uppträdande samma
kärfva och stela värdighet, när de visa
sig utom hus — bägge anse arbete som
oförenligt med en friboren mans
värdighet. »Arbete — det tillhör
slaf-varne», så lyder valspråket. Tyvärr
finns det ej mera några slafvar i Bocche
di Cattaro, så att med arbetandet får
det tills vidare stå an. Men man
tyckes reda sig ganska bra ändå.
Liksom hvarje annat dalmatinskt
samhälle har naturligtvis äfven Cattaro sin
skyddspatron, den helige Trifon, som
dock icke torde åtnjuta någon vidare
ryktbarhet inom den öfriga katolska
världen, hur manhaftig och Gudi
behaglig den gärning än helt visst var,
som förskaffade honom helgonglorian.
Legenden förmäler, att han på sin tid
ryckte svansen af djäfvulen, och i den
gamla domkyrkan ses ännu i dag en
marmorfris, hvarå den märkliga
händelsen är afbildad. Djäflarnes öfverste,
som ser ohygglig ut med sina
läder-lappsvingar och långa klor samt är
omgifven af en passande svit af andra
onda andar och besatta, flyr förfärad,
medan helgonet triumferande visar upp
den afryckta svansen.
Vi gjorde i Cattaro bekantskap med
en fartygskapten, som så ung han var
dock sett sig ganska mycket omkring
i världen och därunder fått åtskilliga
af de små kantigheter afslipade, som
äro utmärkande för hans landsmän.
Han var till och med så fördomsfri,
att han talade om sin syster, en ung
flicka, som efter föräldrarnes död
förestod hans hus — talade om henne utan
att på förhand bedja om ursäkt,
liksom om han berört något obehagligt
ämne. Han inbjöd oss till slut att
komma och hälsa på hemma hos sig,
och vi antogo med nöje anbudet. Han
bodde i Dobrota.
Detta Dobrota, till hvilket jag nu
vänder tillbaka, är ett af de egendom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
