Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligaste och mest karaktäristiska små
samhällen man kan träffa på. Hvarje
hus bildar en liten fästning för sig,
skiljes från grannens bostad genom en
trädgård och omgifves helt och hållet
af försvarligt tjocka murar, här och där
försedda med skottgluggar.
Ingångar-ne till husen äro hvälfda, portarne
förfärdigade af det massivaste virke och
järnbeslagna. På ömse sidor om hvarje
port finnes åter ett par skottgluggar,
och under hvarje af de tämligen högt
sittande fönstren äro tvänne hål
borrade genom muren, hvilka mäta
ungefär två tum i genomskärning. Vi
för-stodo till en början ej, hvad meningen
var med dessa ungefär en aln öfver
rummets golf anbrakta smala rännor
eller hvad man vill kalla dem, hvilka
löpte i snedt sluttande riktning genom
husväggen, men deras användning blef
oss sedermera klar.
Det låg stilla aftonstämning öfver
näj-den, när vi i roddbåt begåfvo oss till
ort och ställe. Ett gyllene skimmer
dröjde ännu öfver bärgstopparne,
medan sluttningarnes konturer redan
förtonades och löstes upp i mystiskt
dim-blått och vattnet stod svart och
orörligt invid stränderna, där skuggorna
fallit djupa och ogenomträngliga. Små
fiskarbåtar gledo för en knappt
märkbar vind förbi därute på den dunkla
vattenytan.
Yi voro snart vid vår
bestämmelseort, och en tjänare sköt undan den
yttre portens riglar och bommar. Så
vandrade vi framåt en lång gång, som i
sick-sack löpte mellan tvänne höga
murar. Den nya port, som här stängde
vår väg, var försedd med ringklocka,
och snart hördes brådskande steg
inifrån. Det var vår värds syster, som
kom och öppnade för oss.
Det var en smärt, vacker flicka med
präktiga mörka ögon och rikt, svart hår,
klädd i enkel svart klädning. Hon
räckte oss handen med en viss blyg
värdighet och åtog sig genast att visa
mig huset och trädgården, medan min
följeslagare fördjupade sig i
betraktandet af några gamla väldiga
muskedund-rar, som vår värd hämtade ned från
väggen.
Men det låg en nästan lika krigisk
prägel öfver de gamla minnen från ett
oroligt förflutet, som den unga flickan
visade mig, medan vi gjorde vår rond
genom huset, och jag lyssnade till
hennes mera lifliga än korrekta italienska.
Signoran hade nog sett, att det i
hela Dobrota knappt fanns en vuxen karl,
bara pojkar . . . Alla karlarne äro ute
till sjös, de flesta kaptener på egen
skuta. Och långt fara de, till London,
Hongkong, hela världens hamnar . . .
Duktiga sjömän har Dobrota haft i alla
tider . . .
Men förr i världen — åhja, för inte
så värst länge sedan, efter mormor
varit med — brukade det då och då
komma nattliga påhälsningar uppifrån
Svarta bärget vid sådana tider på året,
då husfadern själf var borta. Pängar
och smycken, som kaptenerna sändt
hem eller själfva haft med sig, fanns
det ju alltid att ta, det visste nog
röf-varbanden, liksom de också hade reda
på, att hemma bara funnos kvinnor och
barn, på sin höjd en dräng . . . När
nu på natten en flock misstänkta
figurer ville tränga sig in, så stuckos
långa gevär med sin mynning ut genom
de smala, lutande rännorna under
fönstren, som jag förut omnämnt, och man
sköt utan att sikta. Ty dessa rännor
äro riktade så, att den ena vid hvarje
fönster bestryker yderporten i muren,
den andra själfva husdörren vid slutet
af den långa gången.
På detta sätt hade min ledsagerskas
mormor, som dött i fjor, åttiofyraårig,
en gång i sin ungdom, när hennes barn
ännu voro små, försvarat huset mot ett
öfverfall af väl trettio montenegrinska
röfvare. Och det fastän »besättningen»
endast bestod af — utom hon själf —
två tjänsteflickor och en dräng. Den
unga flickan visade mig skottgluggarne,
hvarigenom mormodern affyrat gevären,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
