Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länder erbjudit en ytterst karg jordmån
för åskådningen om sociala attentats
välgörande värkningar. Men där
arbetarklassens själfvärksamhet till social
upplysning ännu är svagt utvecklad, medan
styrelseformen, likgiltigt hvilken etikett den
bär, faktiskt blifvit ett brutalt
pänninge-välde, som hålles uppe genom förfalskning
af själfva folkfrihetens organer, af prässen
och den allmänna rösträtten, där är det
endast helt naturligt att den triumferande
anarkismen i samhällets spetsar mötes af
förtviflans anarkism nere från proletariatet.
Uppträdandet af attentatsmän som en
Ravachol, en Henry, en Caserio, en
Luc-cheni, en Czolgosc är sålunda ett symtom
på ett socialt sjukdomstillstånd af
allvarligaste art. Att föreslå polisåtgärder eller
barbariska straff för att kufva denna slags
anarkism är dårskap, där det icke är
beräkning i syfte att komma den värkligt
farliga, radikala fienden till de bestående
samhällsorättvisorna, den internationella
socialdemokratin, till lifs. Vill man att
den klasskamp mellan proletariat och
bourgeoisi, som är vår tids särmärke och som
vi icke komma förbi, men ur hvilken en
rikare och sundare framtid växer upp,
skall afspelas i humana former, må man
då jämna vägen för arbetarklassens
fredliga emacipationssträfvanden, underlätta i
stället för att hindra spridandet af
socialistisk upplysning, främja i stället för att
kringskära arbetarn es föreningslif, på allt
sätt möjliggöra de hittills tillbakasattas
upptagande som likaberättigade medborgare
i det gamla samhället. Genomgripande
sociala reformer i stället för palliativfuskeri,
hela floder af ljus, en arbetarklass som kan
genomträngas af en känsla att den raskt
rycker framåt mot sina höga mål, under
det ansvar och den själfdisciplin en sådan
situation skapar —- se där det enda, men
också säkra hjälpmedlet mot de
stämningar och tankar, hvarur
attentats-anarkismen framgår.
Ett hjälpmedel finnes sålunda. Men om
det blir användt, får framtiden utvisa. Visst
är i det fallet endast, att den
socialdemokratiska arbetarrörelsen icke skall svika sin
plikt att så långt den förmår fostra
massorna till insikt om att systetnet, som
till-städjer och organiserar den arbetande
klassernas utplundring, måste fällas, men att
detta stora mål aldrig kan vinnas genom
enstaka personers undanröjande.
, Hjalmar Branting.
Anarkismen är ju de fattiges och
eländes missnöje med åtskillnaden mellan deras
och andras villkor. Då, trots sitt namn,
det har en organisation, ligger det nära
att slå ned rörelsen i deras ledares perso-
ner. För dem det gäller har dock lifvet
ringa värde och kännas lidandena i det
obemärkta större än de, som följde af en
samhällets aktförklaring. Möjligen skulle
sålunda svärmeriet allenast få styrka af
en religiös öfvertygelse samt växa i kraft
och energi.
Men hvad som ej kan utrotas, kan
möjligen afledas. Anarkismen har ju slagit
rot endast i de länder, i hvilka lefnadsvill
koren förete skriande motsatser, kapitalet
öfvar förtryck och rikedomen synes bemöda
sig att skrytsamt utmana de fattige, och,
hvarest den än så finnes, har den hittills
samlat jämförelsevis få anhängare. Kanske
ligger häri en anvisning. Hvad folk begär
är icke likhet i villkor, men möjlighet att
efter anlag och begåfning få arbeta sig
fram till hvad är bäst eller så anses.
Kanske jag, sysselsatt i studier öfver
familjerätten, ser saken skeft. Men ett lär
kunna tilläggas. Med den styrka, som vår
tid häfdat individens rätt och frihet, har
den onekligen på alla håll löst
familjebanden. Fråga är dock, huruvida samhället
besitter medel att i en senare lefnadsålder
inplanta den känsla för auktoritet, hvilken
ej längre föres med från hemmet, och icke
genom att tillspillogifva familjens bestånd
satt sig själf i fara.
När man finner sig utsatt för angrepp,
är det ofta nog klokt att fråga sig själf på
hvad sätt man gifvit anledning därtill och
icke söka felet hos sin motståndare.
* A. Winroth.
Jag anser mig genast böra förklara,
att då svaret skulle till Redaktionen
insändas före den 5 nästkommande November
och icke upptaga större utrymme än högst
omkring 50 enkelspaltiga rader i Eder
ärade tidskrift, finner jag mig icke kunna
på ett fullt tillfredsställande sätt afgifva ett
uttömmande, motiverande svar, värdigt den
allmänhet, till hvars upplysning den vore
afsedd.
Den framställda frågan är ingalunda ny.
—- Lombroso (Les anarchistes. Paris 1894)
har, bland andra författare, sökt besvara
den, men allt för ensidigt. Proal (La
criminalité politiquc. Paris 1895) har åt
ämnet ägnat ett omständigt kapitel, och
säger till slut: >/. anarchie politique est la
conséquence de l’ anarchie morale, et
celle-ci, å son tour, a été produite par 1‘
anarchie intellectuelle*.
I Zeitschrift fiir die gesamte
Strafrechts-wissenschaft. Band XX. Berlin 1900,
återfinnes en af Doehn författad, väl skrifven
artikel:
t Der Anarchismus und seine
Bekämp-fung.»
K. Olivecrona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
