Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Själfhäfdelsen framträder klart nog redan
hos barnet. Sedan Lombroso i sina
undersökningar om brottets embryologi uppvisat
förbrytardragen inom djurlifvet, öfvergår
han till människan och påpekar hurusom
samma drag röja sig äfven hos de små:
de råka i raseri och öfva våld, de visa
hämdlystnad, afund, grymhet, de ljuga och
snatta —- allt för att häfda sitt eget själf.
utan hänsyn till andras. Genom dressyr
häjdar man tidigast dessa yttringar af deras
omedvetna anarkism, alldeles som man
gjort och gör med de djur, man önskar
tämja; och i den mån de utvecklas, söker
man genom fullföljd uppfostran intvinga
deras djuriska instinkter under
förmynder-skap af den djupare lifsåskådning, som i
budet ej blott om viss hänsyn för andra
utan om en själfförsakande kärlek till Gud
och nästan ser villkoret för både det
individuellt andliga och det samhälliga lifvets
lyftande och möjliga fullkomning.
Men där en sådan dressyr med
efterföljande uppfostran uteblir, växer ju barnet
med, snart sagdt, naturnödvändighet upp
till en slags hybrid form af man eller kvinna
som för sitt andelif hvarken känner eller
erkänner någon annan uppgift än att tjäna
dess djurlif. Och sedan behöfs i sanning icke
mycket för att göra dem till anarkismens
mer eller mindre värksamma adepter, rätt
analoga med de husdjur, som genom
underlåten dressyr förvildats.
Såsom skyddsmedel mot dessa nämner
man buren eller det dödande skottet. För
deras mänskliga fränder cellen eller bilan.
Men dylika medel värka blott för det
enskilda fallet. Vill samhället häjda själfva
anarkismen måste det främst vårda sig
om barnet och tillse att dess utveckling
ledes i rätt riktning; för att kunna detta,
måste samhället ock göra allt för att sätta
hemmen i stånd att väl tillvarataga sina
uppgifter; och detta kan icke ske utan att
samhället själft genomtränges af samma
lifsåskådning som kräfves för att vägleda
och lyfta dess enskilda medlemmar, samma
lifsåskådning, som mot själfhäfdelsens »allas
krig emot alla» sätter en själfförsakande
sträfvan i att tjäna Gud genom att tjäna
nästan och att, om äfven i tuktande allvar,
öfvervinna ondt med godt.
Våra kultursamhällen med sina djupa
sedliga brister stå ännu långt från målet.
Det själfhäfdande djurlifvet lefves ej blott
inom deras lägre lager; långt därifrån! Men
med hvarje tillbakaträngande däraf, ökas
möjligheterna för utplånande af
vilddjurs-draget hos människan, det, som i våra
dagar tagit äfven den vildt fanatiska
anarkismens namn och form.
Sigfrid Wieselgren.
Ni frågar om min mening i afseende
på spörsmålet:
Kan anarkismen häjdas, och i så fall
med hvilka medel?
Jag förutsätter att Ni uppställt Eder
fråga närmast med anledning af mordet
på Mac Kinley och att Ni således med
»anarkismen» menar det med dynamit
eller dolk förda kriget mot enskilda
representanter för nu rådande sociala orättvisor.
Ty anarkismen som ideal världsåsikt,
drömmen om ett samhälle utan styrande och
styrda, där friheten är så fullständig att
äfven lagarnas tvång såsom onödigt
bortfaller, den framtidshägringen hvarken kan
»häjdas» eller bör på något sätt motarbetas.
Det kan tvärtom väl behöfvas att den hålles
lefvande i en tid, då statens ingripande
öfver-allt måste påkallas mot den individualistiska
anarkism, som råder i de ekonomiska
förhållandena och som alstrar under frihetens
former det ohyggligaste faktiska tyranni.
Staten som kontrollant mot den nu
rådande frihetens missbrukande till andras
fördärf och som den starke värnaren af de
svage mot deras förtryckare har en
historisk mission att fylla, hvilken den
filosofiska anarkismens teoretici icke skola lyckas
bortresonnera. Men är en gång den
sociala revolution genomförd, i hvars början
vi befinna oss, är den samhälleliga
produktionen flyttad öfver från individualistisk
till kollektivistisk grundval, så öppna sig
nya perspektiver för allas frihet. Det är
ingen anarkist, utan den socialistiske
tänkaren Friedrich Engels som framhållit att
sedan staten väl tagit produktionsmedlen
i besittning för samhällets räkning,
statsmaktens ingripande i samhällsförhållandena
blir öfverflödigt på det ena området efter
det andra, huru staten sålunda »icke
af-skaffas, utan dör bort», och huru
»regerandet öfver personer efterträdes af
förvaltandet af saker och ledandet af
produktionsprocesser». Men, tillägger han,
detta är ju något helt annat än »de s. k.
anarkisternas fordran att staten skall
afskaffes från i dag till i morgon.»
Den attentatspolitik Ni däremot ganska
visst afser med »anarkism», den är efter
mitt sätt att se produkten af två
hufvud-faktorer: bristande socialistisk upplysning
och skolning hos massorrfa, samt de ännu
härskande klassernas hänsynslöst egoistiska
politik. Det är ingen tillfällighet att de
länder, där en relativt stark, samlad
arbetarerörelse uppfostrar folkets bredaste lager
till insikt om att en social revolution ännu
mindre än en politisk kan »göras», utan
att fastmer dess förutsättningar måste steg
för steg arbetas fram genom de mångas
kollektiva värksamhet, att, säger jag, sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
