Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inga gåfvor ville han taga emot,
endast af Jakkos hustru en liten
pärl-pung och så en slidknif, smidad af
Skjul själf. Af Pako ville han ej taga
något, Men Stor-herrn gaf honom ändå
en gåfva, en den största. När
bränn-vinskosan och kaffet gått laget omkring
så att själfva käringarna och barnen
sågo sol, då satte sig Storherrn
hop-hukad i vår ring och sjöng, vänd mot
öster: »Mörkret låg öfver fjället men nu
är ljuset kommit i mörkrets tid. Lagen
älskar lappen, lappen älskar lagen, och
Pakos träd skall åter blomstra grönt.
Fjällets folk har fått en son, en son
med solens blod i hjärtat: den sonen
är nu här, och när han rest, så skall
han ändock evigt stanna, ty hans kåta
kan ej flyttas, den har sin grund i
lappens egen själ ...»
Ja, så sjöng Pako-Storherrn, som
aldrig diktat förr, och vi andra gräto . ..
Länge stannade vi i den lena
skogens famn, men ej så länge, som vi
önskat, ty vargen började åter rasa,
varg ej med tänder, men med bly och
händer.
Åter syntes hvarje morgon mossan
röd af blod och åter lågo våra bästa
renar döda. Vi vakade för att gripa
den onda handen men voro vi för tröga.
Sedan fingo vi höra, att han lät
käringen skicka bly, just den stund vi lågo
på lur att fånga honom . . . Sonen ville,
hustrun ville, jag ville, att Pako åter
skulle kalla god länsman, lappens son,
men Pako ville ej. Skjul tror, att
Pako hällre miste sina stoltaste djur,
än sitt stoltaste minne, det att en gång
fått rätt därför att han var en lapp.
Men Skjul for med sonens vetskap
ensam, for i smyg. Hvem tror vinden,
men Skjul är mer än vinden.
Länsmannen, den rätta — hade rest
tillbaka till stad, flera timmar innan
klump-Johan kommit till byn. Den ljuse,
med sol i blicken kändes af ingen.
Hvem var han? En hjälpare, sänd af
dem som mena lappen godt? Ty så är
det att när det onda vaknar i fjällen,
vaknar också det som godt är.
Eller var han bara någon ung, stadens
blomstersökare med hvit silfverränsel,
som velat roa sig med lappen? Skjul
sade ingenting, när han kom tillbaka:
hvarför skulle han väl det?
Förbindelsen från klump-Johan fanns ju alldeles
lefvande? Hvem skulle då ha trott det,
som Skjul djupast innerst trodde och
ännu tror som sant?
Först efter många år har underligt
tal börjat sippra fram ur bärgen;
Jakkos unga hustru minns nu, hur
märkvärdigt blå den länsmans kappa var,
blå som himlen, hur hans händer
doftade lik hvita blomblad — och hur
utur hans ögon östes ljus.
Ingen vet något, nej nej, men visst
är att när nöden hotas med död vakar
solmodern ännu öfver sitt utvalda folk.
Detta tror säkert Skjul, han som går
mot graf: detta tror säkert Jakko, han
som känner kraftens hela makt; detta
tror också Jakkos son — fast i smyg —
han som nu i stad studerar lärdom och
är mycket, mycket kristen.
Pako växte sig till sist så stor, att
han höll på och icke få rum i fjället.
Gräset invid kåtan hade ständigt ondt
i öronen af hans högfärdsrop och enda
sonen vek af på egen väg. Detta tog
Pako sig så till sinnes, att han strax
därpå dog, dog med mössan på huf-.
vudet och tömmen stram i hand.
Nu äro hans femtusen renar
skingrade, ty allt det som stort är hos
lappen skingras; allt utom sorgen, ty den
har inga gränser.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
