Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Skogen är min, min, genom lag!»
vrålade Stor-Johan. »Bort med er!»
Länsmannen såg sig noga omkring,
o, så noga omkring. Kanske såg han
längst på Jakkos fagra, fast af tårar
rödsvullna. hustru, så öppnade han
långsamt pappret, men behöll det för
sig själf; behöll det en gång, behöll
det flera gånger.
Så sade han till sist med röst af
sång:
»Skogen är din, Stor-Johan, men
renmossan som den gömmer är genom
häfd lapparnas. Vill du icke låta deras
djur i fred få afbeta hvad dem tillhör,
så åligger dig att mossan afvärka och
till lapparna öfverlämna. I annat fall
går köpet tillbaka. Jag har talat!»
Vi lappmän stodo så stilla som
bär-gets fängslade stenar.
Vi hade fått rätt! Rätt utan tvist
och hårda ord, rätt just därför att vi
voro lappmän. Rätt af lag, gent mot
lag! Rätt därför att vi måste lefva!
Hvem kan undra att glädjen steg
oss åt hufvudet som ett godt rus?
Vi dansade, vi hoppade, vi sjöngo,
vi togo hvarandra i famn; åter bröt
en storm lös, men en sommarstorm.
Endast Pako låg ännu lam på knä
och Stor-Johan stod som klyfd af blixten.
Jakkos unga hustru kysste gång på
gång länsmans hand, och i tältets öppning
stod den krokvuxna farmodern och log.
Nu först reste Pako sig upp. Han såg sig
undrande omkring, men så rätade han ut
den krökta ryggen och satte mössan på
hufvudet. Vi andra lappar tyckte att
han med den handlingen rätat ut
ryggen och satt mössan på hela vårt folk.
»Jag känner lagen!» skrek nu
klump-Johan, som fått lif åtminstone i tungan.
»Lögn», säger han, »lögn!»
Men hvem hade öra för sådant? Vi
skrattade och hoppade, knäppte honom
på hans tjocka näsa och slängde allt
hvad han sade långt, långt ut öfver
skogen.
Då kastade han åter bössan mot sin
fula grötkind och nu flög kulan ut,
af lycka rakt öfver Skjul, som genast
förstod och genast lade sig ned och
skrek att han var mycket svårt dödad.
»Lapparne äro vitnesgilla du»!
dånade god länsman, nu ej med röst af
sång, utan med röst af åska. »Vill jag
nu fängsla dig din skurk så, kan jag!»
Nu skrek Skjul allt högre, att kulan
alldeles taget bort allt hans hår och
nästan allt hans vett . . . han blef visst
mycket säkert tokig. Då blef
ändtli-gen nybyggar-Johan rädd, så rädd, att
han föll på sina knän och tecknade
med stor skälfva under ett papper, som
länsman satt upp, och som gaf
Stor-Pako rättighet att i tre hela år »som
skadeersättning» ostörd beta sina djur
på klump-Johans ägor.
Oj, oj oj, så han svor, grötkind!
Och det kunde han, efter det ej för
honom som för lappen finnes en het
svafvelsjö dit han kommer om han
svär.
Skjul tror bara allra innerst för sig
själf... att. . . finns det en svafvelsjö
för lappen, så finns det nog också en
för nybyggarne, — och är nog deras
tusen långa famnar djupare.
Ack, så vackert länsmans vackra
solögon lyste af glädje öfver att ha
kunnat hjälpa fattiga människor i nöd,
ty hvad är väl fjällets barn annat än
fattiga människor i nöd, fast fint
herrskap tror dem vara bara akjor och
renar och koltar och bälten — och
supa brännvin och aldrig kunna slita
ondt.
Fina herrskap tror lappen vara
fjällets lefvande sten ... ej fjällets lefvande
kött och blod.
Feberns rof fick nu af god hjälpare
två hvita nypor mjöl, som voro af sådan
makt, att det röda spöket måste blekna...
Lägrets alla mjuka hudar samlades sen
till ett mjukt bärg åt länsman och så
försökte vi fattiga okunniga fjällmän
hedra och glädja honom på sätt vi
mena glädja den vi akta högst och
älska mest med fäst och dans och
stort kalas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
