Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter blifvit jemförelsevis fredliga och
ofarliga, har den årliga strömmen af
turister, hvilka ej låtit sig afskräckas
af Damaskus-dragomanernas
häpnadsväckande pris och lika häpnadsväckande
oförskämdhet, vuxit och i sammanhang
härmed tedmuriternas moral sjunkit år
från år.
Så som förhållandena nu äro kunna
tedmuriterna räknas bland osmanrikets
mest påflugna, mest enträgna
bakschis-skriare. Främste mannen i Tedmur
är visserligen mudiren — den turkiska
ämbetsmannen — och honom
jämn-stäld militärkommendanten den gamle
bimbaschi Abdul Kerim bey.
Emellertid är det mindre dessa två, som ådraga
sig främlingens uppmärksamhet, än de
arabiska scheikerna, bland hvilka de
förnämsta i både rang och rikedom
äro två bröder Achmed och
Muhammed Abdallah. Båda dessa med stora
turbaner utrustade herrar ha turisterna
att tacka för sina rikedomar och för
sin tvifvelaktiga civilisation. De äro
lika väl förfarna i alla de konster, som
utmärka Damaskus’ främlingsförare, som
i ökenröfvarnes alla knep. För att gå
turisterna tillhanda och, samtidigt som
de rikta sig själfva, spela
konkurrenterna, Damaskus-dragomanerna, ett spratt
ha de båda bröderna i Palmyras sol-
tämpel öppnat ett
slags hotellrörelse,
det vill säga de
härbärgera i sitt hus mot
oskälig betalning de
turister, som ej äro
försedda med tält
eller som ej föredraga
att som jag sofva
bland tämplens
spillror. För att riktigt
kunna slå an på
turisterna har Achmed
Abdallah i Damaskus
inhämtat en del
franska glosor, hvilka han
använder på ett något
vårdslöst sätt, och
dessutom från basarerna i den stora
provinshufvudstaden medfört några
ohyggliga tyska oljetryck, med hvilka
han prydt den ljusröda tämpelpelare
som står midt i hans port.
Muhammed Abdallah, som gent emot
mig förde de båda brödernas talan på den
obegripligaste Bagdad-arabiska,
yrkade på det allra kraftigaste, att jag skulle
taga min bostad i hans hus. Det vore.
sade han, ej passande, att en främling
låge ute bland ruinerna som en arab.
Jag skulle bli bestulen, jag skulle bli
mördad, jag skulle bli trakasserad på
alla upptänkliga sätt. Den sluge
mannen försökte till och med att hos mig
ingjuta misstro mot karavanchefen, som
enligt hans påstående vore en skälm
— detta var otvifvelaktigt sant — och
mot mina tjänare den trogne
kämpa-like negern Ibrabim, som, om han
velat mig något ondt, med sitt
lillfinger kunnat göra en benhög af hela
min lekamen. Men på mig ödade
Muhammed Abdallah sin vältalighet
förgäfves. »Sarar jok» är ett gammalt
bra uttryck, som man lär sig hos
tur-karne och som närmast kan öfversättas
med — skadar icke. Det är
användbart i många af lifvets förhållanden
och särskildt, då man är ansatt af en
enträgen, stortalig arab.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
