Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ge den på sitt jubileum, lämnar jag
därhän.
Hr Personnes Ramon, den fiffige
betjänten, roade, men mindre än hans
öfriga typer. Kvinnokönet var vackert
— fru Hansson och fröken Amanda
Janson. Bägge läste värsen med en viss
smak. Eljes är detta visst dödssynd på
Dramaten. Hr Enwalls stilenlige
portvakt bör nämnas, och hr Ekelund gjorde
en älskareflabb med lätt komik.
Förpjäsen af Gustav Wied
— han med bockfoten —
var kvick, men handlingstom.
De bägge gnabbande
gummorna, fröknarne Åhlander
och Bäckström, fingo bra
fram grälet, om månen var
hvit eller gul etc., och
publiken senterade den lilla idyllen.
Kunde man inte hitta nya
svenska småpjäser i stället
för att jämt ta utifrån? Det
är en gammal dum idé, att
det är ondt om enaktare
här hemma. Uppmuntrades
författarne, skrefve de nog.
Till »Vi skiljas», hvarmed
hr Fredrikson fortsatte sitt
lyckliga gästspel, gafs också
en dansk lever de rideau,
Einar Christiansens
»Skvaller», entudelad
konversationsbit af skälmaktig grace, som
också saknade dramatisk
poäng. Men en sådan där
inledare är alltid behaglig att
se, då den muntrar. Högre
anspråk bör man inte ha.
Hr Skånbergs dialogbehandling var
snabbare än vanligt, men dock ej
tillräckligt spetsig, hvaremot fröken A.
Janson tillfredsställde i lekfullt lynne.
Att hr Fredriksons Des Prunelles
var förnäm och kvick, faller af sig
själft. Emellertid tog han nu mera
diskret än förr på figuren, och
framställningen tycktes en illustration till hans
replik: »Och så ska vi spela mycket
försiktigt!»
Nöjet af att höra denne vår favorit
höjdes än mer af fröken Borgströms
ypperliga Cyprienne. Den brio,
hvarmed hon kastar fram den långa
Sar-douska harangen om öfverdådiga
ungkarlar och slappa äkta män, hör till det
precisaste, som i våra dagar hörs på
svensk teater. Det är ett nålrägn, och
bra för den, som har pansar.
Adhémar fick af hr Personne den
roande, lätta karrikatyr, som man
känner från den tid, då han spelte,
inte under sin egen, men hr
Fredriksons spira.
»Vi skiljas» värkar ännu inte utnött,
fastän vi fått själfullare teaterideal i
sekelbrytningen.
Dessa tillfredställdes i hög grad genom
»Bianco Capello», som ändtligen fått
sin premiär på Dramaten. Jag
antager, att ni läst dramat. Har ni det
inte, bör ni göra det. Har ni både
HERRAR JOHANSON OCH RIEGO I »MIDSOMMARF.I.D».
(Taget för V,aria af C. Olausson.)’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
