Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H. VAN’T HOFF.
från apparaten. De upptäckta strålarne
måste således också ha genomgått denna
svarta pappbeläggning. Fortsatta
undersökningar visade därpå, att äfven andra
kroppar genomsläppa x-strålar, ehuru i
mycket olika grad. Sålunda gå de med
så stor lätthet genom papper, att skärmen
tydligt lyste bakom en vanlig 1000 sidor
tjock inbunden bok. En annan egenhet
hos de nya strålarne är, att en fotografisk
torrplåt är mycket känslig för dem, hvarför
det också är lätt att fotografiskt fixera de
genom x-strålarne frambragta företeelserna.
I motsats till katodstrålarne påverkas de
icke heller af magneten, så att de icke
af-ledas ur sin väg, och kunna icke heller
polariseras. Då Röntgen höll sin hand
mellan det Crookska röret och
bariumpla-tinacyanurskärmen, såg han på denna vid
hvarje urladdning skuggan af handens ben
tydligt afteckna sig såsom mörka delar
inom handens öfriga, betydlig t mindre
skuggpartier. X-strålarne kunde sålunda
obe-hindradt gå genom kött, ådror, senor och
blod, men icke lika lätt genom benen,
hvarför skelettets skugga framstod på skärmen.
Lägges handen på en fotografisk torrplåt,
som utsättes för x-strålarnes verkan, så
förändras plåtens ljuskänsliga öfverdrag
icke på de ställen, som täckas af benen,
hvaremot på de ställen, som täckas af de
mjuka delarne, - bronssilfret sönderdelas.
Genom plåtens utveckling och kopiering
erhålles sedan en positiv bild med dunkla
ben och ljusa mjuka delar, och denna
egenskap hos x-strålarne har gifvit dem
den största betydelse för medicinsk
diagnostik. Med deras tillhjälp lyckas det
nämligen att finna benbrott, benskärfvor och
andra främmande kroppar, som inträngt i
människokroppen, hvilket betyder ett
ofantligt framsteg, i synnerhet för kirurgien.
Men äfven tekniken kan draga stor nytta
af de nya strålarne, ty med deras tillhjälp
kan man i metaller, som skola användas
till tekniska ändamål, lätt upptäcka felaktiga
ställen, såsom sprickor, blåsor o. s. v.
Äfven till att skilja äkta och oäkta ädla
stenar och framställa fotografiska kopior
med uteslutande af dagsljuset ha x-strålarne
användts med fördel. De nya strålarne,
hvilkas egentliga beskaffenhet man ännu
icke lyckats fullt utröna, ha med all
säkerhet en stor och betydelsefull framtid och
utgöra ovädersägligen en af den
vetenskapliga forskningens yppersta eröfringar.
J. H. van’t Hoff, född den 30 augusti
1852 i Rotterdam, 1878 professor i kemi,
mineralogi och geologi i Amsterdam, och
1898 professor i kemi vid universitetet i
Berlin, där han intager samma ställning
som på sin tid Helmholtz, är sannolikt för
närvarande världens förnämste kemist.
Banbrytande har han också inom sin
vetenskap verkat i första rummet genom
snillrika teoretiska arbeten. Han är
omskaparen af den s. k. stereokemien eller
läran om atomernas läge i rummet; en lära,
som han redan 1889 framställde till
förklaring af de s. k. fysiska isomerierna eller
två lika sammansatta kroppars alldeles
olika egenskaper, men som först endast
bemöttes med likgiltighet eller till och med
öppet hån. Ändå större betydelse erhöll
för den fysikaliska kemien hans
undersökningar om det s. k. osmotiska trycket,
hvilket han visade följa samma lagar som
gastrycket, och hans generalisering af
Avo-gadros lag, att antalet gasmolekyler i en
gifven volym är lika för alla gaser, om
blott tryck och temperatur äro lika; Van’t
Hoff visade, att denna lag gäller lika väl
för i lösning befintliga kroppar som för
kroppar i gasform, om man för de förra
endast räknar med deras osmotiska tryck
på samma sätt som man för de senare
räknar med deras gastryck. Hans teorier,
hvilkas konsekvenser sedermera fullföljts af
professor Svante Arrhenius i Stockholm,
ha för den fysikaliska kemien haft en
utomordentlig betydelse och kraftigt
befordrat dess utveckling samt för den rena
kemien, fysiken och fysiologien varit af
grundläggande betydelse.
Prof. Behring, född den 14 mars 1844,
medicine doktor 1878, assistent vid
hygieniska institutet i Berlin 1889 och 1891
assistent vid institutet för infektionssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
