Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljöd — liksom nedifrån, underifrån —
Han satte mandarinens hufvud i
rörelse med en liten stöt af sitt
lillfinger. Två speglar upprepade i en
oändlig serie det gula hufvudets bleka
och sömnsjuka nickningar.
— Nu tystnade den, musiken–––-
Plötsligt stod hon där, midt i
rummet. Han hade icke hört henne, då
hon kom. Hon räckte bägge sina
händer emot honom, han tog dem
och drog henne till sig i en kyss, men
hon gjorde sig lös nästan strax:
— Det kommer någon, sade hon.
De lyssnade. Röster närmade sig
och drogo sig åter bort.
När det var tyst omkring dem, tryckte
hon sig intill honom i en lång kyss.
Och han tänkte, medan hon kysste
honom: Detta är lifvet. Detta är
evigheten.
Långt borta, i en grön skymning,
nickade mandarinens bleka hufvud.
— Som du kysser ingen, mumlade
han.
— Som du kyssa många, svarade
hon leende.
Och han tänkte för sig själf: hon
ler, för att jag skall förstå att hon
skämtar och att hon aldrig har kysst
någon annan.
Medan han smekte hennes små
händer mellan sina, märkte han att hon
betraktade hans vänsta hand.
— Du ser på ankaret, sade han.
Det är sant, det är inte vackert. Och
det går aldrig bort.
Hon tog hans hand och betraktade
nyfiket de blå prickarne, som bildade
ett ankare. Men hon sade ingenting.
— Det var i Hamburg det gjordes,
sade han. Jag var skeppspojke på ett
fartyg. Vi hade gått i land och
kommit in på en krog vid hamnen. Jag
minns det så väl alltsammans, dimman
och de många masterna i hamnen och
hur det luktade från fletherna. Mina
kamrater voro tatuerade, både på
händer och armar och på kroppen, och
de tyckte att jag också borde tatuera
mig. Jag kunde icke neka. Eljes
hade de trott att jag var rädd för
smärtan, ty det gjorde mycket ondt.
Men jag tyckte också att det var stil
på det: jag var ju bara fjorton år.
— Är du tatuerad på kroppen
också? frågade hon.
Han svarade leende och litet
motvilligt :
— Ja, på bröstet har jag ett fartyg
och en fågel, som skall föreställa en
örn. Men det är mera likt en tupp.
Hon såg honom länge in i ögonen,
lyfte långsamt upp hans hand till sina
läppar och kysste det blå ankaret.
III.
Det gick år; och en dag sade
Richard Fant till sin hustru, när de
höllo på att kläda sig för att gå bort
på middag:
— Ser du, jag tror att det blå
ankaret börjar blekna. Det är kanske
på väg att försvinna helt och hållet.
— Åh, det är nog inte så väl,
svarade hon.
Hon hade egentligen sina tankar på
annat håll. Hon tänkte på sin kusin,
Tom Gabel, som var attaché vid
beskickningen i Madrid. Han hade varit
hemma på besök ett par månader nu,
och han hade lofvat att komma och
hämta dem till middagen, de skulle
åka tillsammans.
— Skynda dig nu, sade hon, så att
inte Tom behöfver vänta på dig.
— Jag är redan färdig, svarade han.
Han hade satt sig i en vrå i
skuggan, fullt klädd. Hon vände sig om
och granskade hans dräkt.
— Du har glömt din orden, sade
hon.
— Jag vill inte ha min orden,
svarade han.
— Men Richard! Tänker du
verkligen vara så ohöflig mot Tom, som
har skaffat dig den?
Han gick efter sin orden. Det var
icke en af de allra sämsta, icke Kristi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
