Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skalade en potatis och med ett öga
sökte läsa en morgontidning, som han
ställt upp mot blomkrukan. Hvad
fan brydde han sig om människor och
hela lifvet för resten! Han ville vara
sorglös och lättsinnig och det hade
han varit och tänkte förbli, och det
var en tröst i motgången.
Han måste äta långsammare, annars
skulle frukosten snart vara öfver och
den tanken gjorde honom modstulen.
Pilsner hade också uppassaren tagit in,
på det här viset blef det ju ändå en
krona jämnt. Väl var att de
åtmin-tone inte använde rockvaktmästare på
förmiddagen, hur skulle det då gått?
Nu kunde han lägga kronan bredvid
sin tallrik och gå, då kyparen var ute
i köket. Ja, det var enda sättet.
Den löksåsen var härlig — den
fordrade en ters, glaset fullt! Nu
började salen fyllas, gamla vänner
allesammans, men ingen kom fram till
hans bord. På sin höjd nickade en
och annan nådigt. Där satt
fyrverka-ren och åt ensam, likaså redaktören
och den där byggmästaren, sen.
Hvar-för slogo de sig icke ned vid hans
bord liksom förra året? Han började
bli ett förfallet subjekt förstås. Nu
sutto de nog och räknade hans supar
och sade: titta så han dricker. Och
sen skulle de säga till bekanta: jag
såg honom ta sex supar till frukosten.
Han såg ut genom fönstret.
Antingen det nu var brännvinet eller
gardinernas gula färg, men han tyckte
det såg skönt och trefligt ut på gatan.
Snön yrde värre än förut, men öfver
alltsammans, gata, järnstaket och park,
låg en fyllig, varm ton, som när man
tittar genom färgadt glas. Det var
någon sorts stämning — ja, hvad skulle
man kalla den, vinterfrukoststämning?
Om nu bara någon ville komma fram
och säga att de skulle gå in i kaféet
och drika kaffe och konjak och röka
cigarrer och prata, och fråga om han
icke ville låna en tia. Men det
aktade de sig nog för.
Ja, han var en lättsinnig och
föraktlig människa. Full af fantasier och
det dugde icke fast det bort höra till
hans yrke. Suddade gjorde han i
stället för att skaffa sig lektioner.
Luktade brännvin när han kom för att
spela med små fröknar. Tjo!
Han satt och bröt sönder tandpetare
och tänkte på allt möjligt. Sångkörer
och konserter, gamla akademikamrater,
som nu voro döda eller ock vid
operan, komponera utan piano, Lundquists
musikhandel, pantsätta böcker och
noter, »Genom natten sången klingar,
älskade till dig», anekdoter och flickor,
Bellman . . .
Bellman, ja, var icke han också en
suput, eller var det bara eftervärldens
förtal? Se så vackert snön yr, om
man rent af skulle göra musik af den,
en snösymfoni. Det skulle bli ett
lekande, hvitt allegro moderato och man
kunde nog romantisera hop ett
snö-andante också — ha, ha! — och en
snöflingedans i yrande scherzo och så
en orkan — allegro vivace. Men den
skulle aldrig spelas, liksom ej heller
hans stora symfoni, den verkliga,
lifs-verket. Därför skulle man dricka
brännvin.
»Genom natten sången klingar,
älskade till dig.» Hvarför hörde han
alltid serenaden ljuda i sina öron? Jo,
därför att han var född vemodig och
det enda som var värdt något i detta lif
var just ett svärmiskt vemod. En gång,
för länge sedan, innan han drack
brännvin, hade han blifvit vemodig äf något
annat, något helt annat. Var det en
balkong, eller kanske var det bara en
liten vanlig veranda med slingerväxter
och en kulört lykta. En kväll var det,
en ljum, stilla sensommarkväll. Och
på verandan en ung flicka.
Men sådant skall man ej erinra sig
utan man skall ha ett godt humör och
för hvarje knuff lifvet ger en skall man
bli än gladare och tacksammare, och
ett sådant humör hade han. Och när
folk säger att man är förfallen och
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
