Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad han sade i det ögonblicket
var ganska muntert, men den yngre
förstod mycket väl hvad det betydde.
Han som ämnade sig till Holland sköt
till måls på sig själf i det skämtet
och allt såg tämligen mörkt ut. Ett
alldeles opåräknadt möte med en liten
kusin ifrån Batavia, hvilken rådde om
en kaffeplantering, och ett kanske icke
mindre oväntadt giftermål skulle
emellertid göra honom till en förmögen man.
Sedan han rest till Java, hörde
jägmästaren och kandidaten icke stort af
honom, men underrättelsen att han
skulle komma hem och hälsa på gladde
dem båda. När han for sin väg, var
det den älskvärdaste slarf, hvars
dårskap en och annan gång haft en fläkt
af det kynne, som vänder upp och ned
på begreppen godt och ondt, och den
gamle på Vårås var icke den ende,
som kunde skratta åt hans bedrifter.
Något dylikt hände till och med hans
yngre bror; det finns ett handlingens
fantasteri, som öfverskyler mycket.
Hvad honom själf beträffade,
påminde kandidaten blott obetydligt om
den frånvarande, hvilket emellertid icke
hindrade att han såg honom i en
mycket försonande dager. Att brefven
från Java voro så sparsamma betydde
ingenting. Det minne han ägde af f. d.
olycksfågeln var honom tillräckligt,
och sin unga svägerska hade han
aldrig sett.
Plantageägaren och hans fru
väntades till Sverige på våren, och den
andra maj träffade den unge
uppsali-ensaren dem i Stockholm. De hade
kommit tidigt på morgonen, och ett
gunstigt öde ville att jägmästaren ej
gått och hängifvit sig åt en bedräglig
illusion ute på sin gamla gård — fru
van Musschenbroek och hennes
styf-dotter gjorde dem sällskap.
Ingen var dem till mötes. Unge
Lindfors kom först samma dag från
Uppsala, och när han vek ihop den
tidning han suttit och studerat på
järnvägen, tänkte han ovillkorligen på
henne, som hans farbror kallade doiia
Mercedes. Han hade läst ett telegram
från Manilla, och det gjorde honom
ondt om Spanien, men då han gick
uppför trapporna i Grand Hotell,
glömde han allt annat för nöjet att
råka en vildhjärna, som en gång talat
så lätt och gladt om den pistol han
lagt i sin koffert, och i det han trädde in
i ett stort ljust rum, hvars fönster vette
åt strömmen, stod han ansikte mot
ansikte med något flickaktigt mjukt
med blonda hårslingor öfver pannan,
som han kallade sin kära svägerska.
I nästa ögonblick fick han höra ett
skratt och vände sig om och såg
ägaren till kaffeplanteringen på Java.
De år Hjalmar Lindfors tillbragt i
tropikerna hade nästan gått spårlöst
förbi honom, och i samma andedrag
han hälsat på sin bror och frågat efter
den gamle på Vårås, sade han något
om att man icke nödvändigtvis var
två hustrurs man, därför att man lefvat
bland muhammedaner. Det skulle just
roa honom att höra hvad en viss Jan
van Ryswyck kunde ha att säga om att
man tog hans Martha för en annans fru.
Den flickaktiga gestalten med det
ljusa håret gjorde icke en rörelse, och
kandidaten sade intet, men hans bror
fortfor att prata. Det var just
tacksamt att skicka honom fotografier —
han hade ju en fotografi af Dortje och
de två små plantageägarne in spe.
Dessa herrar hvilade på sina lagrar
och Dortje bytte om kalla omslag inne
hos fru van Musschenbroek. Ja, fru
van Musschenbroek var dålig. Det
var underrättelsen om katastrofen vid
Manilla. Hvart fartyg spanska flottan
förlorat var ett rop på hämnd.
»Hjalmar», mumlade en
kvinnostämma.
Unge Lindfors betraktade den lilla
holländskan; hon förstod tydligen
svenska, och det var honom icke angenämt
att höra sin brors svar. Brödren
tycktes finna samtalet muntert. »Kära
Martha», skrattade han, »det är ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
