Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPPSBRUTNA
Af MARIA RIECK-MULLER.
om—do—om 1 . . .
Hafvet sjöng doft när det i
stora blanka vågor bröt sig upp
mot hällarna på Koskäret. Det höll
redan på att spakna till, när det hade
den låten, men magister Ek, som
satt där ute på en sten mest hela
dagarna — hvad skulle han göra annars?
— han grät, när han hörde den. Och
när det nyss förut i vrålande dån hade
ropat om det etterdrypande helvetets
jämmer och sträckte långa
hvitfraggan-de tungor efter honom, färdigt att
slicka honom med sig ned i fördömelsen,
utplåna honom från jorden, då hade
han skälfvande af frossa sprungit —
sprungit för lifvet in i stugan till
hustrun.
Hvad det var stort och omöjligt att
komma bort ifrån hafvet just där ute.
Om vintern låg det som en tyst,
olöslig gåta med ett svart band längst i
sydost, där Bottenhafvet aldrig kunde
lägga sig till ro, och den som
lockades dit ut om vinterkvällarna, när
snöstormen villade syn och hörsel, den
hade svårt att finna land igen.
Se’n, när ljuset kom, och vårsolen
fick det vida isgolfvet att bukta och
röra på sig, då tog hafvet däruppe tag,
så att det gnisslade och skrek kring
kobbar och skär och slängde och
kastade isflak och driftimmer, så att det
blef till en vild strid mellan troll och
vidunder därute — såg man länge
därpå.
Om sommaren kunde det tala på så
många sätt. Det var sig aldrig likt.
Kunde sjunga de fagraste dikter och
tälja äfventyr, som lockade sönerna bort
från de små låga hemmen och fingo
döttrarna att gråta af längtan. Eller
kunde det hota och häfva sig
skummande hvitt, så att det mest liknade
en hvirflande dödsdans därute på
vågkammarna. Då suckade det och
våndades från djupen.
Men endast när det led mot hösten,
kom det med den där långa, utdragna
låten — do—om—, som fick magister
Ek ute på Koskäret att gråta. Den
stora vågen, som långsamt rullade in
öfver och doft slog mot stenhällen var
som ett öde lif. Den blef inte till
någonting, gjorde ingen skada engång —
sjönk endast tillbaka utan att lämna
spår efter sig. Och de voro så
många — våg efter våg med samma gång,
samma ton — doml do—oml Det
var att gråta åt. .. Det var dumt och
tomt och meningslöst hafvet sådana
gånger — dumt som lifvet själft.
* , *
tfs
En lång mager kvinna kom
långsamt gående nedöfver stenarna till den
plats, där Ek satt och stirrade ned i
sjön. Det var fru Ek — frun — som
hon kallades af fiskarfolket här ute.
Hon hade liksom mannen något
luggslitet hos sig, som tydde på armod; och
den gråbleka huden, som låg stram
och genomskinlig öfver ansiktets och
händernas skarpt framträdande knotor,
talade om nöd.
Hon stod en stund stilla och såg
på honom, som satt där nere och
vaggade fram och tillbaka med armarna
omkring de uppdragna knäna. De grå
hårtestarna blåste i oreda upp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
