Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mösskärmen, och han liknade mest —
där han satt — en underlig, ruggig
sjöfågel — vilsekommen och förskrämd ...
— Sitt inte därnere nu längre, Edvard
— ropade hon till honom. — Du kan
förkyla dig.
Då han ej tycktes ge akt på henne,
gick hon ända ned till honom. — Inte
ska’ du sitta här och gråta, gubben,
det blir inte bättre för det.
— Hvad ska’ jag göra då —
skratta kanske? — Han såg inte på henne.
Ja, hvad skulle han göra?
Ingenting — som alltid under dessa fem
långa år här ute. Det kom ett uttryck
af död hopplöshet i hustruns ögon, och
den långa gestalten syntes mer böjd
än vanligt, när hon med en suck
vände sig från honom och började gå
tillbaka upp mot fiskarstugan, där de
bodde.
Fru Ek var en kvinna på några och
fyratio år, men sorg och umbäranden
hade plöjt så djupa märken, att folk
trodde henne vara närmare sextio. Oftast
låg det öfver henne ett uttryck af
resignation, men detta kunde ibland
plötsligen förvandlas. Det kom då en glimt
i ögonen af hat, och de tunna läpparne
krökte sig i outsäglig bitterhet.
Sådan var hon för det mesta efter
de oundvikliga resorna in till staden
— resorna för lifvets uppehälle.
Åh, denna förfärliga stad, där lycka
och lifskraft hade tagits ifrån henne tum
för tum, och där hon nu smög sig
efter husraderna — helst i skymningen
— lik en förbrytare. In i
pappers-handeln, se’n hon först förvissat sig
om, att ingen, som kände henne, fanns
därinne. Och sedan hon lämnat sina
målade kort och skärmar och fått
be-taldt för det, som blifvit såldt sedan
förra gången, smög hon sig vidare efter
bakgatorna till den affär, som tog emot
hennes sydda arbeten, för att slutligen
förvandla de kronor, hon lyckats skrapa
ihop, i de nödvändigaste matvaror och
kläder. Men alltid lurade något
omkring henne, som hviskade — minns
du — minns du: — Här var huset,
där de bodde som nygifta, medan ännu
magister Ek var en af skolans bästa
krafter. Där om hörnet kom han
alltid om middagarna. Hon kunde ännu
se honom, när han vek om där,
brådskande och trött med en hög böcker
och skrifböcker under armen. Och där
— ja där låg det förfärliga stället
—-källaren — med de många glada
kamraterna, som inte voro en bit bättre än
han — endast litet starkare och
motståndskraftigare. Och här, och här . . .
För hvart steg hon tog, mötte henne
minnena, och de blefvo mörkare och
tyngre . . . Där borta skymtade det lilla
huset, där de bodde det sista
fasansfulla året — det året, då magister Ek
blef skild från sin befattning som
lärare på grund af supigt lefverne,
hvilket gjort honom omöjlig i tjänsten —
och då de gamla vännerna så
småningom började vända dem ryggen. Då
allt — det ena efter det andra —
ramlade i stycken — och då hon för att
komma undan — undan krogen,
undan människorna — slutligen förmådde
mannen i ett ögonblick, då skammen
kändes starkare än spritbegäret, att följa
henne ned till fiskarebåten där nere vid
bryggan och göra upp med gubben
Östberg om hyra för deras
stugukam-mare ute på Koskäret.
När seglet hissades se’n på aftonen
och hon kände, hur frisk hafsvinden
svalkade panna och kinder och såg,
huru hvar våg, som höjde den lilla
båten på sin rygg, kom staden där
bakom dem att så småningom försvinna i
töcken, då kände Malin Ek åter ett
hopp tändas inom sig. — Kanske —
kanske skulle underverk ske — och en
bruten, förstörd människa skulle kunna
blifva lifsduglig igen . . .
Det var för fem år sedan. Och nu
satt han därnere på stenarna och grät
öfver vågornas dom! dom! Grät af
slapphet och leda, sedan den af
gubben Östberg i hemlighet anskaffade
konjaksbuteljen var tömd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
