Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gunstig junker, som såg mäkta belåten
och snusförnuftig ut samt höjde
huf-vudet och tittade på henne som om
han rent af ville göra sin komplimang...
Bevars det var det praktfullaste
exemplar man kan tänka sig 1 Ja, jag har
själf åtskilliga af den sorten för att nu
icke tala om skallerormarna och mina
egyptiska huggormar. Om ni önskar
se dem, stå de till er tjänst, min herre
— jag försäkrar er att det är mödan
värdt att taga sig en titt på mina
rep-tilier. En andas med blott en lunga .. .
en annan simmar utan fenor... en
tredje rör sig framåt utan fötter . . .
och en fjärde är begåfvad med
hvar-ken mer eller mindre än
tvåhundrafemtio par refbenl»
»Jag är er mycket förbunden. Men
varelser, som ha en lunga och
tvåhundrafemtio par refben, intressera mig
endast på afstånd.»
»Ni skulle känna er ängslig tror jag?»
»Förmodligen. Och jag anser det
orätt att föra sådana djur till våra
trakter, de kunna komma lösa och ...»
»Men vetenskapen då», invände min
vederdeloman.
»Om de äro oundgängliga för
densamma, så må herrar vetenskapsmän
fara till ort och ställe och studera dem,
men vi härhemma i nåder förskonas!»
Konversationen fortfor ännu en stund
att röra sig kring samma ämne, och
halft mot min vilja var jag en
intresserad deltagare i samtalet. Bland
annat ökade jag denna afton mitt
vetande med den uppbyggliga kunskapen,
att vissa ormar, innan de sluka sitt
offer lefvande, iakttaga det
försiktighetsmåttet att slicka detsamma —
förmodligen för att det skall »slinka ner»
lättare. Hu, jag kände mig kall ända
intill benen, när jag gjorde uppbrott
för natten!
Jag styrde nu kosan till mitt rum,
som låg i slutet af en lång korridor.
Alltjämt med hufvudet fullt af af
kvällens historier, började jag i sakta mak
att kläda af mig — dock icke förr
än jag noga undersökt sängen, lyft på
sängomhängena, tittat i alla vinklar
och vrår samt funnit fältet fritt från
hvarje inkräktare.
Med anledning af min ovanligt långa
promenad den dagen beslöt jag att
taga mig ett fotbad. Och just när
jag var som ifrigast sysselsatt med
denna nyttiga reningsprocess, hörde jag
från rummet bredvid en röst, som
ropade:
»Godnatt min herre; jag hör att ni
inte gått till sängs än. Sof godt —
lika godt som jag ämnar göra, för jag
har sannerligen inte på åtta månader
legat i en ordentlig säng.»
Det var mannen med ormarna, som
talade!
Jag var nära deran att kläda på
mig igen och gå och göra ett försök
att få ett annat rum. Men obehaget
vid ombytet såväl som det för min
egenkärlek påkostande uti att behöfva
tillstå den barnsliga fruktan jag kände,
höll mig tillbaka. Det var ju ändå
för mycket galet, detta — inte var
del väl antagligt just, att ormarna, i
stället för att sofva i lugn och ro,
skulle förgripa sig på väggen eller söka
sig väg genom kakelugnsröret för
nöjet att få hålla tnig sällskap! Jag gjorde
våld på mig själf, släckte ljuset och
klef beslutsamt upp i min säng,
hvilken lyckligtvis hade sin plats vid
väggen midtemot den, som skilde mitt
rum från rummet med ormarna, så att
jag ändå var så långt aflägsnad som
möjligt från det olycksaliga grannskapet.
Jag låg där och vände mig väl
hundra gånger utan att kunna somna.
Men så var jag också vid detta laget
vorden ansenligt nervös, och på samma
gång retade det mig att jag, oaktadt
allt mitt resonerande med mig själf,
icke kunde låta bli att känna ängslan.
Under dörren, som förenade mitt och
djurägarens rum, och som för resten
var stängd i dubbla lås — lita på att
jag hade kännt efter den saken! —
upptäckte jag nu, till råga på allt en bred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
