Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIC JACET
EN NOVELL ERÅN INDIEN
FÖR VARIA AF
JANE GERNANDT-CLAINE.
III.
A/fan hade hunnit ett stycke in i juni,
och den månad, som förflutit
sedan jägmästaren hälsade sina långväga
gäster välkomna till Vårås, var den
märkligaste han upplefvat, sedan han
vistats i Haag och visade en viss
orientalist att man kunde beundra vackra
spaniorskor utan att förlora sitt förstånd,
till och med om de sett dagen i
Sevilla. Det hade den förtjusande
seno-rita Pita y Pereyra, som blifvit fru van
Musschenbroek och fått en styfdotter,
hvilken hon alltid behandlat med stor
godhet, ehuru flickan icke ägde några
egenskaper, som kunde fängsla en så
alltigenom ovanlig kvinna som
styf-modren. Hon var ung, den lilla, det
måste man ju erkänna, och jägmästaren
hade städse varit svag för ungdom,
men något sådant betydde intet vid
sidan om fru Musschenbroek, som
hvarje budskap från det olyckliga
kriget blott gjorde ännu mera hänförande,
hur smärtsam underrättelsen än var.
För att skaffa henne en liten
omväxling hade han föreslagit att hon skulle
bese hufvudstaden, innan det blef allt
för varmt — det kunde verkligen vara
varmt i Sverige — och hon hade varit
nog tillbedjansvärd att utse honom till
sin ciceron. Trots sin ålder var han
kanske en af de icke så få nordbor,
som utgöra ett lefvande exempel på att
det icke blott är i Kastilien man möter
något så sällsynt som artighet.
Styfdottern stannade kvar på egen-
domen liksom plantageägaren och hans
fru, och det unga lärdomsljus, som låg
vid universitetet, väntades på ett
kortare besök, innan han slet sig lös från
böckerna på allvar. Att idka en smula
familjelif borde icke vara utan en viss
nytta för en ung man, hvars alla
intressen gingo upp i studiet af romaniska
språk. Det var åtminstone det intryck
han gjort på sin bror, som varit och
hälsat på honom i Uppsala, men de
som stått i förtroligare beröring med
Sölve Lindfors visste att
examensläs-ningen icke innefattade hela hans
intellektuella värld. Ehuru han icke tog
synnerligt liflig del i sina kamraters
nöjen, föll det icke hans jämnåriga in
att anse honom uteslutande skapad för
studerkammaren, och hans gamla
farbror hade icke tråkigare i hans
sällskap än att han tagit honom med sig
på resor i mellersta Europa två gånger
å rad.
Sin unga svägerska hade han icke
råkat sedan det första flyktiga
sammanträffandet i Stockholm, men den
eftermiddag han åkte in på Vårås’
gård, fick han se alla gästerna
samlade ute på verandan och hälsade på
hans bror och hans blomstrande hustru
och de två små skrikhalsar i hvitt och
blått som voro deras barn. Dortje
hade tagit dem från sköterskan och
lärde den ene att gå och den andre
att buga sig, och när hon log, måste
han tänka på smörblommor i en frodig
ängsbacke, fast hon var från Batavia.
De runda kinderna och det ljusa
håret, som skulle ligga så slätt, gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
