Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beskyllning mot våra frisinnade
författare.
Dogmatiskhet och skoltvång härska
nog inom alla partier, och med
anledning däraf får man ej räkna så noga;
så fort mänsklig passion är med i
spelet, kommer man också alltid i tillfälle
att tillämpa det gamla bibelordet:
förargelse måste ju komma.
Om alltså i vår vittra diskussion
det funnes en slags parlamentarisk
två-kammarindelning, ett balanssystem med
en motsvarighet till det politiska
lif-vets mera konservativa öfverhus och
ett mera demokratiskt underhus, vore
* däremot i och för sig intet att säga.
Men den intolerans mot olika
tänkande, som gärna medföljer all
partibildning, har den särskilda faran, när
det gäller en vitter akademi, att den
gärna blir ett formtvång, som blott vill
ha en allena saliggörande regel för
diktning och att hela uppgiften för
dikten följaktligen blott blir en formlek,
som aktar lifvets konflikter som
småsaker och den olympiska hvilan, som
också möjligen kan uttryckas som
hvilan i Gud, som hufvudsak. Det som
gör vår akademi-lagstiftning farlig, dess
myndighet vådlig för den andliga
hälsovården, är att den håller sig
fjärran från pulserande lif och
lifsimpul-ser, det är med andra ord dess
instängdhet inom en rosengård af längesedan
förvissnade ideal, och med denna
odling af drifhusplantor som officiellt
erkänd trädgårdsmästarekonst kan ingen
rätt estetiker vara nöjd. Men
däremot ville jag säga, att om jag tänker
mig en sammanslutning, en akademi
med friare utsikter, med kärlek till
fantasin, äfven när den växer vildt och
personligt, synes det mig alls ej
omöjligt, att en sådan institution ännu i
dag kunde göra mycket gagn.
De farbroderliga råden ha ofta inom
privatlifvet gjort mig godt, och deras
vanrykte har kommit däraf, att de
missbrukas, och det är ju på en
förståelse, men med reservation, som all
kritiks domsrätt och befogenhet hvila.
Granskning är tydligtvis att ta sig en
viss myndighet, att göra anspråk på
en viss öfverlägsenhet.
Kommer jag nu in på en fråga för
dagen, så går jag ej utom ämnet —
nämligen akademins ställning till svensk
vitterhet. Hvad jag vill beröra är det
värde folkopinionen tilldömer svenska
akademien, dess rot i opinionen.
Det är ett symptom i vår senaste
litterära dagskrönika, som förskräcker
mig vida mer än det tämligen
platoniska hat, som svenska akademien
visat mot den modärna riktningen. Det
är nämligen det mottagande, som
Nobelprotesten rönt från såväl en stor
del af allmänhetens som ock delvis
från pressens sida.
Att man uppfattat akademiens
domslut som en slags helig synods ukas,
är ju en besynnerlig brist på litterär
mogenhet.
Att tidningar af ganska liberal färg
och af ganska stort litterärt anseende
beteckna en sådan protest som en
straffbar förmätenhet, som något
opassande, bevisar en obekantskap med det
litterära lifvets skick och konvenans,
hvars grundlag ingalunda är pryderi
och officialism. Sådant bevisar, att
akademin delvis har lyckats förslafva
omdömet. Det utgör också ett
vittnesbörd om en förunderlig tro på en
beskedlighetsmoral utan gräns. Har
man då förlorat örat och sinnet för
den heliga rätt, som måste ligga till
grund för gemensamhetskänslan hos
män, besjälade af intresse för samma
ansvar och samma mål, själfförsvarets
och solidaritetens heliga rätt, en
rättskänsla, som dock uttryckte sig redan
i skolklasserna, när vi tyckte oss finna,
att ett uppenbart orättvist betyg
tilldelats en af våra kamrater.
Tillerkänner man icke en sådan det
fria ordets rätt åt en grupp af
författare, af konstnärer, som är tillräckligt
stor för att opinera, tillräckligt
omdömesgill för att bemötas med aktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
