Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blandades, så att den lilla ekorren uppe
i furen blef vettskrämd och med
långa hopp från träd till träd satte
af inåt skogen. Så hennes varma,
vackra ögon lysste! Huru vacker
världen var, hur härligt lifvet var att lefval
Och vi började en lek af jaga och ta
fatt som två unga solglada barn, för
hvilka intet ondt, inga bekymmer
finnas till i världen.
Anfådd lät hon sig tagas och sen
gick hon tyst vid min arm. Bådas
våra hjärtan voro för fulla.
Plötsligt stannade hon och förde
handen till hjärtat. Orolig betraktade jag
henne. Hon var alldeles hvit och
hennes ögon voro slutna. Så rädd jag
blef, jag kände hvarje fiber skälfva.
»Det är öfver nu! Det kom öfver
mig en så underlig känsla. Det är
som om jag bara ville gråta, gråta,
och ändå känns det så underbart ljuft.»
Plötsligt började hon skratta:
»Jag vet inte alls hvad det är åt
mig i dag, jag är ju en riktig toka.
Kom, låt oss gå hem älskade, jag
känner mig så matt och trött. Jag tror
att jag är litet ovan att springa som
vi gjort i dag.»
Hon hade nu åter fått sin vanliga
skära färg och hennes ögon lyste som
förr i glädje och lycka.
Och lyckligare än lycklig var jag,
och det var vårvind och sol i världen
och jag var rikare och stoltare än en
kung öfver många riken. III.
III.
Vi ärö inte mera två. Hon sade
mig det härom dagen. Lif af hennes
lif, lif af mitt!
Hvilken underlig och på samma gång
ljuf känsla detta! Han skall bära vårt
namn vidare, ty jag känner, att det
skall bli en han. Till honom skall en
gång gården kunna öfvergå, han skall
taga mitt verk på unga, starka skuldror,
då mitt dagsarbete en gång har slutat.
Välsignade barn, gåfva af det högsta
goda! Men nu får jag ett nytt stort
ansvar, kanske det största af allt,
ansvaret för en människa och hennes en
gång blifvande gärningar.
Och Magnhild! Jag afgudar henne
ännu mer, ty nu skall hon lida för min
skull. Hennes lynne är förändradt, likt
kastvindarne från bergen. Men jag
bär ju hennes utbrott med tålamod och
glädje, ty jag vet ju att det måste vara
så för min skull. Gud signe dig,
Magnhild min, nu vill jag söka vara dubbelt
öm och finkänslig emot dig.
IV.
Tiden har gått sin jämna gång, lugnt
och stilla här på den tysta, stilla
gården. Skörden är bärgad in på logarne
och nu kan jag åter efter allt arbetet
få ägna mig mera åt Magnhild, som
rent af varit en smula svartsjuk på
detsamma. Hon har smågrälat på mig
den kära, därför att jag lät arbetet
taga min tid ifrån henne. Men det
måste ju så vara, och jag har sagt
henne att jag håller af mitt arbete så
högt därför, att det är för henne och
för den som hon bär under hjärtat.
Hon sitter för öfrigt så tyst och
stilla vid sitt arbete nu i sin stora
väntan. Hon har förlorat sin hy, hennes
kinder ha blifvit så magra och insjunkna
och hennes figur är ful.
Hur kan jag säga ful! Kan jag då
inte inse att den nu är skönare än
förr, emedan den fullgör den högsta
af lifvets processer? Kan jag verkligen
vara så liten att jag till den grad
fäster mig vid den yttre formen! Nej,
jag jagar det ifrån mig gång på gång,
men ändå . . .
Hon sitter och ser på mig ibland
med så underliga ögon. De bära
någonting af undergifvet lidande och
förebråelse på djupet. Då känner jag mig
rörd ända till tårar, och jag kysser
hennes genomskinliga hand med en
tyst bön om förlåtelse. Jag vet, att
hon förstår mig, ty hon nickar åt mig
och säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
