Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Var inte orolig gossen min! Snart,
snart skall det vara öfver!
V.
Hvilka förfärliga dagar, hvilka
ohyggliga nätter. Jag har lidit så outsägligt,
jag undrar om hennes vånda kunde
vara värre.
Denna ohyggliga väntan på lif och
död för den, som man älskar högst af
allt på jorden, högre än sitt eget lif!
Och om det blifvit död, då hade jag
mördat henne. Den känslan skulle
kanske ha varit barmhärtig nog att
släcka mitt lif.
Jag kunde inte vara stilla en minut,
måste gå, gå och åter gå. Om en
dörr knarrade stannade mitt hjärta i
lyssnande väntan så att det gjorde ondt.
Och när så spänningen släppte mig
sjönk jag ihop kallsvettig af mattighet.
Men jag måste gå, gå och åter gå.
Det fanns stunder då jag förbannade
detta barn, som nu skulle födas till
världen. Jag känner att jag skulle ha
kommit att hata det i alla mina
lifs-dagar, om det blifvit Magnhild till döds.
Och jag själf, Gud i himmelen, jag
vill inte tänka pä det nu, bara tänka
på att allt är lyckligen öfverståndet.
Hon släppte ej ifrån sig ett enda
ljud i sina förfärliga smärtor och jag
fick ingenting veta förr än allt var
öfver. Hon hade bitit ihop tänderna
och tegat för att ej oroa mig, sade hon
sedan. Min uppmärksamhet väcktes
af ett häftigt springande in och ut i
hennes rum, och när jag i skräck kom
rusande fram tog mig »frun» skrattande
i armen.
»Gå med sej än på en stund, herrn,
och var glad, ty nu är allt lyckligen
öfverståndet!
Jag blef så galet glad att jag höll
på att taga »frun» i famn, men hon
fräste till åt mig: »Gå, gå med sig,
har jag sagt! Karlarne äro sig då
alltid lika.»
Och jag gick, och nu kunde jag inte
hålla mig stilla af otålighet och glädje.
All spänningen hade lämnat rum för
den intensivaste tacksamhetskänsla och
i den stunden, kanske den enda i mitt
lif, var jag sant religiös, så stort
be-hof hade jag att få tacka. Det var
som om hela världen varit full af
jubel-klingande klara klockor. Rytmen kände
jag slag för slag i mitt blod. Jubel
öfver världen all! Magnhild lefver,
Magnhild min . . . Barnet mitt . . . mitt
och hennes . . . Magnhild och barnet. . .
Herren signe! . . ,
Och då jag ändtligen, ändtligen fick
tillstånd att komma! Hur rörande
vacker hon låg där aftärd och matt, men
med ett leende så ljust som om den
nyss öfverståndna smärtan nu beredde
henne en ljuf lycka. Och hon såg på
mig med sina underbara ögon, och
säll, och lycklig kysste jag hennes panna.
»Herrn skall väl också se på den
lille!» sade frun plötsligt där hon stod
borta vid den lilla vaggan, den vagga,
hvari Magnhild själf en gång som liten
legat och hvari nu hennes son
slumrade sin första sömn.
»Jo visst skall jag.»
»Jo, visst, svarar herrn så lugnt som
om det ingenting vore. Det är den
grannaste, lille gynnare jag sett på
länge!»
Jag kände mig obehagligt berörd.
Denna kvinna understod sig att göra
jämförelser mellan mitt och Magnhilds
barn och dem som hon var med om
att skaffa till världen ute i bondbyarne.
Det var väl starkt. Liksom någon
jämförelse skulle kunna finnas!
Nyfiken lutade jag mig ner öfver
vaggan. Där låg det lilla, lilla
rosenröda pyret och sof.
»Han är bestämdt lik sin pappa»,
sade frun med en obehaglig glimt i
blicken.
Men jag var för lycklig och rörd
för att jag skulle ha kunnat ge henne
det svar som hon förtjänat.
Och Magnhild låg med slutna ögon,
men med ett signadt ljuft leende på
läpparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
