Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina tinningar ... Ni vet inte hvad
det är att längta efter ett andedrag
frisk luft. Jag kunde sprungit mot en
okänd glädje som när jag var barn i
tiden. Det låter kanhända underligt,
men i sitt innersta bär man nog på
en ungdomlighet, som blir kväfd hos
de fleste.»
Han svarade icke och hon reste sig
upp och tog fotografierna och gick in
i salen och visade dem för Dortje,
som grep henne om bägge armarna:
»Ser du Martha, ser du — det är
ändå någonting godt hos Jan.»
V
»Jag ville jag vore i Indialand och
India —»
Kunde en människa, som var
förnuftig — som skulle låtsas vara
förnuftig — sitta och idisla detsamma en
half timmes tid?
Där han satt i skjutskärran med
Cervantes i rockfickan och doftande
björkar öfver sitt hufvud, var det ej
långt ifrån att den unge man, som
ämnade tillbringa sommarferierna på
Vårås, icke känt igen vägen. Det var
detta om India och något om en sol,
som söfde och som förföljt honom
under de åtta dagar han legat och flitat
i Uppsala, och midt under
alltsammans såg han en fotografi af en
trädgård på Java, där en liten holländska
hade sitt hem.
Icke hörde hon till tropikerna. Hon
var så västerländsk med sitt lugna,
hvita ansikte och sina hvita, lugna
händer, och om hon gick och gömde på
mycket, som kanske skulle komma i
dagen, behöfde det icke nödvändigt
ha något med de varma länderna att
skaffa. Allt det där var så långt
borta och han smålog, när han hoppade
ur skjutskärran: »Det är sommar här
hemma», tänkte han.
Egentligen väntade ingen att han
skulle komma den dagen, men ställets
gamle värd, som återigen befann sig
ute på sin gård, tog icke mindre
vänligt emot honom för det och förde
honom själf in i salen, där Dortje satt
midt emellan de två små skrikhalsarna,
som skulle säga godnatt.
Det var roligt att se dem och
beundra så mycken frisk, ung välmåga,
men från det han steg in i rummet,
hade han ett intryck af att något
annat, mycket mindre verkligt, lyste för
hans ögon i en lek af kvällssol och
guld och Indialand. Hela luften var
ett varmt, gult skimmer, och han ville
gå fram och hälsa på Martha, då
Hjalmar lade sin hand på hans arm och
bad att få föreställa honom för hennes
styfmor.
Ett par förvånade svarta ögon mötte
hans och en lågmäld röst, som icke
lät alltför öfvertygad, mumlade
någonting på franska om att bekantskapen
var högst angenäm.
Hvad honom själf beträffade, stod
han så försagd att brodern ansåg sig
föranlåten att upplysa att det subjekt,
som nu hade den äran att buga sig
för den kära Mercedes, varit mycket
upptagen af förstudierna till en
afhandling, som skulle tillåta honom att så
fort som möjligt taga doktorsgraden i
romaniska språk, och samma låga,
långsamma stämma upprepade med någon
öfverraskning: »Doktorsgraden? Det
är ju mycket vackert — vid så unga
år.»
Hon smålog nästan omärkligt och,
utan att han visste hvarför, kastade
han en blick genom den halföppna
dörren till rökrummet. Därinne stod
Buddha och här satt fru van
Musschen-broek. Man fick förlåta Jansen —
denna kvinnas grannskap var fullt af
farlighet. För en femton, tjugo år
sedan hade holländaren mycket väl
kunnat förlora besinningen i hennes
närvaro — hvilket icke hindrade att den
sällsamma gästen på Vårås var vacker
ännu.
Trots giftermålet hade hon intet
gemensamt med släktingarna på sin af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
