Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertreri kom aldrig mera
till honom i
skymningen.
En dag slog han sig
häftigtlför pannan. Han
hade funnit sättet.
» H varför ?» frågade
han sig», hvarför skulle
jag icke kunna låta mina
skatter stanna där de nu
äro? Faran för upptäckt
undgår jag då alldeles. Ingen mer
än jag känner detta rum. De skola
vara i godt förvar.
Och de äro ju lika fullt minah>
II.
Så småningom återvann Harmai
lugn och välbefinnande. Väl såg man
honom aldrig dricka vin med sina
vänner, och ingen af danserskorna
fann vägen till hans hus. Väl gick
han klädd i mörka och tarfliga kläder
utan prydnader, sammeten på hans
lifgördel var blek och sliten och hans
kropp ful och mager. Grannarna, den
glade barberaren midt emot, som
brukade tala med hans hustru och klappa
henne under hakan när de träffades,
i synnerhet, påstod att han svälte sig
och sin familj och åt dålig kost. Men
han själf försäkrade, att det icke fanns
någon lyckligare människa på hela
jorden.
»Dessa dårar», tillade han, men
endast i tankarna. »De inbilla sig,
att lyckan består i att njuta och älska.
De lefva för dagen och förstöra hvarje
afton hvad de förtjänat under
förmiddagen. Men den vise är lycklig med
det han har, äfven om han icke
använder det, och gläder sig åt att samla
mera. Han lefver för framtiden, han har
ett mål och kan le åt dessa dagsländor.»
Midt emot stod
skinnfönstret på vid gafvel,
musik trängde sprittande
ut på gatan, så att äfven
de som gingo förbi, kände
sig frestade att dansa.
På fönsterkarmen stodo
bägare med vin och på
den trefotade stolen satt
barberaren och höll
Bertreri på sitt knä med
hennes armar kring sin hals. Då hon
fick se Harmai i fönstret, kastade hon
hånfullt en slängkyss öfver gatan och
lyfte sitt hvita knä högt i luften för
att visa en bred guldring, som glänste
kring vaden. Men barberaren drog
henne närmare sig och kysste henne
tätt ofvanför ringen.
Harmai stängde sitt fönster.
I många år fortsatte Harmai sitt lif.
Han hade en son, som så småningom
växte upp och som på samma gång
utgjorde hans stora glädje och stora
bekymmer. En gång begärde denne ett
guldmynt af fadern för att besöka ett
af vinhusen. Harmai blef djupt
be-dröfvad. »Min son är en lättsinnig
dåre», tänkte han, »han skall förstöra
arfvet i stället för att föröka det.»
Men den unge Sebek lärde sig snart
inse, att penningar äro en viktig
gu-darnes skänk, som endast de
oförståndige förslösa, och att ungdomens
största prydnader äro försakelse och
sparsamhet. Den som spar, han har,
och att ha, det är just lyckan.
Ofta, under sin långa, stilla
ålderdom tänkte Harmai med
outsäglig glädje på sin
stora skatt, okänd för
alla, som han hade dold
däruppe i Faraos
skattkammare och som han
förstått att bevara orörd
under hela sitt lif. Och
hvarje år, sedan Farao
gjort sin rond och
Harmai med allt lifligare
klappande hjärta och allt ble-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
