Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kåre kinder sett honom utan misstanke
passera förbi Osiris bild, ökade han
sin skatt med ett nytt kärl eller en
ny tacka.
Så småningom kände han
emellertid krafterna aftaga och döden nalkas
sin boning. En afton, när han var
på väg hem från skattkammaren, kände
han hjärtat hejda sig i bröstet, hans knän
sviktade och han föll omkull på gatan.
Han bars hem och blef lagd i sin säng.
Då han åter slog upp ögonen, stodo
hans få återstående vänner omkring
sängen, och hans hustru, som icke
var mycket yngre än han själf, låg
gråtande vid hans fötter. Han
befallde dem alla att aflägsnä sig och
ville bli ensam med sin son.
Länge betraktade han sin son under
tystnad. Han tyckte sig återse sig
själf. Till slut räckte han honom sin
hand.
»Min Sebek», sade han med
darrande röst, »under de sista åren har
jag tyckt mig finna, att du förändrat
dig mycket. Du är klokare än de
flesta vid dina år. Ofta har du
kanhända i början känt dig bitter mot
mig, därför att du nödgats försaka din
ålders slösaktiga nöjen. Men du skall
i dag tacka mig därför. Jag
efterlämnar dig ett arf, större än du kan ana.»
Harmais röst stockade sig i halsen
men den unge Sebek spärrade upp
ögonen och skälfde af väntan.
»Jag tror att han skall förstå att taga
vara på det, ja, jag tror det» mumlade
den döende för sig själf. »Min son,
du blir i dag en af Egyptens rikaste
män, men endast du svär mig att
hvarken förslösa eller flytta de ägodelar
jag lämnar dig i arf, förråder jag dig
min hemlighet».
Sebek svor. Då fadern med
hviskan-de röst omtalade knappen i Osiris’
hand blef han helt blek.
»Och du vågar gå inför Osiris’
ansikte med en sådan hemlighet i ditt
samvete», hviskade sonen darrande.
»Min son, Osiris skall förlåta mig.
Jag har ofta tänkt därpå under de sista
nätterna. Osiris måste förlåta mig, då
jag så väl förvarat de skatter han låtit
komma i vår besittning. Och du skall
förvara dem lika väl. Låt dem stanna
kvar där de äro. Hvarför skulle du
föra dem därifrån? De äro dock dina.
Sebek nickade under tystnad.
Efter att än en gång ha låtit sonen
försäkra, att allt skulle förbli orubbadt,
korsade Harmai sina händer öfver
bröstet och slöt ögonen. Om en kvart
var hans lif oåterkalleligen förbi.
ENLEVERING.
SKISS AF SIGURD P. SIGURDH.
TNet är vår öfver slätten — — —
och sommaren är när.
Åt landsvägen går en man med
trötta steg. Hans dräkt är sliten,
byxorna äro fransiga nedtill i kanten och
lappade med tygbitar, som alldeles icke
suttit i samma räcka. I handen bär
han sina stöflar — illa medfarna de
också — och på ryggen i något sorts
fodral af kalfhud med hårsidan utåt
hänger hans gamla fiol.
Det är en helt vanlig landsvägstyp,
denne vandrare, men docx har han
öfver sig ett något, som gör, att man
låter blicken dröja vid honom. Det
är uttrycket i hans ögon.
De glimma, dessa ögon, med en
djup, nästan outgrundlig glans. De
tyckas likna tvenne lugna, djupa
skogssjöar, när månskimret leker på ytan
och skogen rundt om dem står
drömtyst och tung. Och glansen från dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
