Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
llmnnqvist, foto.
HERR SVENNBERG OCH FRG HÅKANSSON I »LEFVK LIEVET.>
han med oförglömmelig finhet
åter-gaf den förfallne, men noble diktaren
Eilert Lövborg.
Fröken RehofF, sällskapets
primadonna, hade utpuffats lite för mycket.
Hon gjorde inte fru Alving
tillnärmelsevis med den intensitet som fru Dorsch,
gaf henne, antagligen i
naturlighets-sträfvan, en hvardaglighet, som stod
utanför konstens råmärken. Det enda,
man kan hålla henne räkning för, var
att hon icke led af originalitetsjäkteri
-— såvida det inte är
originalitetsjäkteri att icke vilja synas originell. Hur
som helst — hennes Rebekka var bättre.
Men först som Hedda Gabler visade
hon sig äga verkliga förutsättningar till
tragedienne. Hon har dock långt igen
innan hon blir »stor». Ung var hon,
ståtlig såg hon ut,
men åt allt hvad hon
gjorde skänkte hon
väl mycken flegma.
Som Hedda grep hon
oss dock i ett par
scener.
Sällskapet
förfogade vidare öfver hr
Jessner, en rutinerad
artist, som sade
replikerna med lågmäld
skärpa, hvilken skulle
varit alltigenom
tillfredsställande, om han
inte talat i näsan.
Hans Manders och
Rosmer voro väl
tänkta och
genomförda och assessor
Brack inte heller
oäf-ven, men öfver
sistnämnda figur fick han
något tråkigt.
Trots allt, man
kunde anmärka mot
dessa tyskars spel, var
det stil på dem. Men
det fordras en
elitpublik för att sentera
det förnäma i dylik
konst. Och elit-publiken är ännu inte
så stor i vårt land. Man är van vid
ett direktare spelsätt.
Den publik, som åsåg Herman
Su-dermanns »Lefve 1 ifvet!», uppmuntrade
pjäsen till långt lif. Stycket är nobelt
— för utdraget i vissa partier, men
äger lyftning. På den kvinnliga
huf-vudrollen slösade fru Håkansson hela
sin rika talang. Den kvinna, hon
framställde, står vid gränsen af dödens land.
Hon har lefvat sin kärlekssaga. Denna
vill folk smutsa. Situationen tillspetsar
sig så, att den hon lefvat lifvet fullt
och helt samman med, måste gå ur
lifvet — eller också hon. Då
emellertid han, beklädande en offentlig plats,
gör succés och lifvet tyckes tillhöra
honom med allt godt och stort, som fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
