Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föll på ett sätt, som lade nästan allt inflytande
i händerna på den klerikala bourgeoisien.
Den hänsynslösa egoism, med hvilken denna
uppträdde i snart sagdt alla landets lifs
frågor, och icke minst i härordningsfrågan,
som genom dess obenägenhet att afskaffa
legosystemet och införa allmän värnplikt,
helt och hållet bortfuskades, gaf de
socialistiska agitatorerna ständigt nya
anledningar till agitation. Till följd af det ständigt
växande missnöjet såg sig visserligen den
klerikala regeringen nödsakad att framställa
förslag till författningsrevision, men dessa
förslag voro ingalunda tillfredsställande,
enär de på ett högeligen illojalt sätt, på
smygvägar, sökte befästa de klerikales
öf-vervikt för alltid, under skenet af några i
själfva verket intetsägande medgifvanden.
DEN MÖRDADE RYSKE
INRIKESMINISTERN SIPJAGIN.
De sålunda i sina fordringar besvikne
an-hängarne af den allmänna, lika rösträtten
trodde omsider, att tiden vore inne att
genom storartade demonstrationer utöfva ett
sådant tryck på den klerikale
regeringschefen De Smeet de Nayer och hans
kammaremajoritet, att den så ifrigt
efterlängtade författningsrevisionen äntligen
skulle antagas, och under loppet af
för-liden månad företogos också
demonstrationer, som höllo hela Europa i spänning.
1 spetsen för dessa demonstrationer stodo
socialistledarne, i främsta rummet den
socialistiske deputeranden, den talangfulle
och vältalige Vandervelde. Hvad som i
synnerhet motsågs med berättigad
nyfikenhet var utgången af den storstrejk, som
bebådats af socialisternas ledare för att
framtvinga rösträttsreformen. Fullständig
blef visserligen icke denna storstrejk, men
omfattade likväl mer än 300,000 arbetare,
en större styrka än vid någon föregående
strejk. Den sattes dessutom i gång under
ovanligt gynnsamma förhållanden, i det att
de strejkande på sin sida hade många sina
arbetsgifvares sympatier och strejken
dessutom gillades af liberaler och radikaler,
som äfven ifrade för rösträttsreformen.
Detta oaktadt kunde den icke upprätthållas
längre än tre dagar, förrän den allsmäktiga
härskarinnan »Nöd» gjorde slut därpå och
ledarne inför regeringens fasta hållning,
sedan kammarmajoriteten förkastat
revisionsforslaget, sågo; sig nödsakade att låta
strejken upphöra. Inför hungern
kapitulerar den starkaste fästning, och icke ens
de blodiga dagarne i Bryssel och därefter
i Löwen förmådde egga arbetarne till större
uthållighet. Hvad som emellertid hedrar
arbetarskarorna var den fullständiga frihet
från oordningar och våldsamheter, som
utmärkte strejken, ehuru utmaningar
ingalunda saknats och upphetsningen ingalunda
var ringa. Olyckligare utgång erhöllo
demonstrationerna i hufvudstaden och
universitetsstaden Löwen, klerikalismens
högsäte. På båda ställena flöt blod och
skördades — naturligtvis i den allmänna
ordningens intresse — flera människolif. Efter
vanligheten hade myndigheterna mobiliserat
polis och gendarmer, och till och med
borgargardet kallades under vapen.
Egendomligt nog har polisens uppträdande
öf-verallt till följd en väsentlig skärpning
af oordningar, som ännu, så att säga, ligga
i sin linda. Dess underordnade, oftast i
ovanlig grad råa och brutala organ, synas
vid dylika tillfällen med verklig förtjusning
gifva sina lidelser lösa tyglar och därigenom
väsentligen skärpa de instruktioner, som
gifvits af alltför nitiska eller byråkratiskt
ofelbara förmän. Men hvad skall man väl
säga om händelserna i Löwen, där en
bor-gargardist utan kommando började skjuta,
hvarpå hans exempel följdes af de öfriga
med det resultat, att nio offer föllo och
många sårades. De katolska studenterna
vid universitetet, hvilka såsom borgardister
utförde denna bragd, visade vid detta
tillfälle, huru pålitlig den klerikala andan i
alla händelser är, och det mer än hjärtlösa
sätt, hvarpå majoriteten i kammaren
upptog massakern, vittnar om ett hyckleri i
förening med en hårdhet, för att ej säga
grymhet, som påminner om de religiösa och
politiska stridernas värsta tider. För denna
gång har frågan om rösträttsreformen fallit
i Belgien, men den har för den skull icke
jordats, och så länge den icke är löst,
försvinner icke heller revolutionens hotande
spöke från skådeplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
