Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Dn klar och vacker septembermorgon
satt jag i sadeln på en kraftigt
byggd kirgishäst för att anträda
återfärden från det näpna Gultja, en liten
befästad ort i det östligaste ryska
Central-Asien, knappt hundra verst från
kinesiska gränsen. Jag hade ridit dit
från Andisjan, ändpunkten för den
trans-kaspiska järnbanan, och hade
uppehållit mig i Gultja några dagar
hufvud-sakligen för att studera de där talrikt
boende kirgiserna.
Utbytet af mitt besök hade också
varit ganska tillfredsställande, då jag
lyckats taga en hel del skisser och
fotografier äfvensom samlat en del
kuriosa bland de enkla husgeråden.
Från Gultja kan man komma på
två olika vägar till Oosch, en i
kommersiellt hänseende tämligen betydelsefull
stad, som ligger ungefär midt emellan
Gultja och Andisjan. Den ena vägen
går öfver de lägre bergen och är
sålunda lättare. På den hade jag
kommit till Gultja. Den andra, tjugu verst
kortare, kryper slingrande fram genom
trånga branta pass och öfver vilda
svårtillgängliga bergskammar stundom
på en höjd af, om jag minnes rätt,
9,000 fot. För återfärden hade jag
bestämt mig för denna senare.
Ofvannämnda morgon voro vi således
klara till uppbrott, jag och mina bägge
tjänare. Men just då jag var färdig
att stiga i sadeln hejdade mig min
värd — ryske telegrafkommissarien hr
Rosenzweig — i det han misstroget
betraktade min lätta ekipering. »Ni
kan ej resa så,» sade han, »ni måste
taga min päls.»
Mina bestämda protester lämnade
honom alldeles oberörd, han gick bort
och kom tillbaka med en kolossal
varg-skinnspäls för hvars öfverväldigande
volym jag bäfvade.
»Tag den här nu och bråka inte,»
sade han i skämtsamt befallande ton.
»Kom ihåg, att bergen äro ej att leka
med,» tillade han allvarligare.
Jag kröp också i hans stora päls
utan att »bråka» och fast den i
början kändes något besvärande, räddade
den mig alldeles säkert sedan från en
bastant lunginflammation.
Med någon svårighet klef jag i sadeln,
vinkade ett sista farväl, gaf hästen ett
rapp af nagajkan och så bar det af.
Snabbt redo vi fram på den milsvida
gröna slätten, stundom vadande öfver
floden, den kristallklara Tjigirtjick, som
nyckfullt slingrar sig fram öfver mjuka
gräsmattor, öfver hårda småstensfält och
under täta videsnår. Sakta flyter den
så öfver högslätten för att i ett trångt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
