Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hålvägen började det snöa. Sakta
föllo flingorna först, stora och våta,
en och en, men småningom tätnade
de, och inom en kort stund var allt
svept i ett grått töcken. Långsamt
gick det uppåt. Hästarna halkade
oupphörligt på den hala stigen, stundom
föllo de och hade svårt att resa sig.
Men det gick i alla fall. De dystra
bergväggarne hade hvitnat af snön, som
nu låg kvartersdjup. Passet vidgade
sig dock småningom och vägen blef
mindre brant.
Vi voro uppe på jämn väg, då
ovädret med ens bröt löst.
Tjutande och hvisslande dref
stormen ett tätt regn af små
hvassa ispiggar emot oss. Det
stack som af tusende nålar i
ansiktet, och blåsten hotade
åter att kväfva oss. Nu
betydligt våldsammare än förra
gången.’ Jag drog mössan
öf-ver öronen, slog upp den
stora pälskragen och försökte
med armarna skydda ansiktet
för blåsten. Men allt var
förgäf-ves. Den smög sig genom
ärmarne rundt kroppen,
omkring halsen och längs
ryggen.
Jag började tro min sista
stund vara kommen, då det
slutligen något saktade af. Jag
kunde åter andas ehuru med
svårighet, men ögonen voro
fullständigt igenmurade af snön.
Mössan var fastfrusen vid håret, i
mus-tacherna hängde tunga isklumpar, hvari
vinden oupphörligt ryckte och slet.
Hä-starne frustade och stånkade och
stannade då och då för att skaka sig likt våta
hundar. Bek-Tur-Baj red i täten och jag
öfverlämnade åt min häst att följa hans
så godt sig göra lät. Tid efter annan
ropade jag för att öfvertyga mig om
att jag ej var för långt efter. Då vi
ridit en stund, kände jag på hästens
rörelser att vi kommit in på någon
alldeles omöjlig väg. Slutligen blef
han stående stilla. Jag hörde då
Bek-Tur-Baj säga att vi ridit vilse. Det
var föga uppmuntrande, men
lyckligtvis hade ovädret något saktat.
Försiktigt plockade jag isklumparna ur
ögonen så att jag fick ett par »titthål».
Ja, vägen var verkligen slut. Vi kunde
inte komma längre. Alltså måste vi
vända tillbaka i våra egna spår, och
efter ifrigt sökande funno vi en stig
som vi antogo var den rätta.
Men jag satt alltjämt orolig att vi
skulle förirra oss ännu en gång, kanske
utan att återfinna den smala snötäckta
KIRGISER,
stigen. Bek-Tur-Baj fick fortfarande
rida före så att om det var af ödet
bestämdt att vi skulle på hufvudet i
något bråddjup, skulle han då komma
först. Detta, för att han åtagit sig en
sak som han tydligen knappast var
vuxen, nämligen att våra min
vägvisare i dessa farliga trakter.
Emellertid redo vi raskt framåt, så raskt
som omständigheterna medgåfvo, då
jag väcktes ur min föga angenäma
tankegång genom den svaga tonen
af en klocka. Jag kände den väl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
