Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN IRONIKER
SKISS AF HENNING von MELSTED.
’T’ror någon, att det är för att väcka
medlidande, som så mycket
skrif-ves om sorgliga lifsöden? Det är lika
ofta för att egga till tapperhet och föra
närmare visdomen 1 Men om jag nu
berättar om en eländig mans tillvaro,
sker det hvarken för att väcka
medlidande eller för att göra någon en smul
visare, utan blott för att ge ett
exempel på hur en naiv och barnslig
världsuppfattning kan leda till en handling
af djup ironi.
Det är flera år sedan. Jag träffade
honom en kväll ute på landsvägen.
Solen var nere, men öfver landskapet
dröjde detta fina rosaskimmer, som har
en så förunderlig makt att göra en
vänligt stämd och locka en till samkänsla
med allt som lefver.
Det var väl mycket det, som gjorde,
att vi kommo i samspråk. Yi hade
samma väg, och utan att utbyta en
hälsning först, endast emedan det föll sig
naturligt, rättade vi takten efter
hvarandras. Jag var då en ung student,
han en medelålders man, som redan
upplefvat åtskilligt, ty allt från sin
tidigaste ungdom hade han ströfvat omkring
drifven af sin oro, stannande af en nyck,
bortförd af en nyck. Nu tillhörde han
denna föga välaktade klass af
resenärer, som ömsom trallande, ömsom
svärjande stryka land och rike omkring,
och med buller och grofva stämmor
bruka tilltvinga sig mat i
herrgårdsköken.
Denna typ var mig välbekant, men
kanske var det just därför mannen
gjorde ett särskildt intryck på mig.
Det fanns något tystlåtet,
förbehåll-samt, nästan förteget hos honom, som
satte min fantasi i rörelse. Det var
snarast som om någonting blifvit ho-
nom öfvermäktigt och med våld tvungit
honom att tala, lika godt till hvem,
den där vackra sommaraftonen efter
solnedgången, när han gick vid min sida
framåt vägen.
Förmodligen var det först efteråt som
jag fick min uppfattning af mannen
riktigt klar för mig. Vi skilldes åt som
man gör efter ett tillfälligt möte, och
jag mins jag räckte honom handen,
som man räcker den åt en fattig, när
man är mycket ung och känner sig stå
i skuld för alla onda öden i världen.
Såvidt jag vet har jag aldrig sett
mannen sedan, men den bild jag fick af
honom den gången genom hvad han
förtalde om sina vandringar år efter år,
sommar och vinter, har oupplösligt
in-förlifvat sig med mina föreställningar.
Det hade bara behöfts, att han visat
någon kännedom om de poesimättade
orden för att jag nu skulle tänka på
honom med ett misstroget leende, men
hans tal var konstlöst, ofta afbrutet
och knappt, och hans organ saknade
denna mjukhet, som karaktäriserar
sådana som äro vana att tala och vara
tillsammans med människor.
Den som lefver på öppna
landsvägen, så har jag tänkt, har vigt sitt lif
åt ensamheten och sig själf! Luffaren
är den moderna barfota munken, blott
hjälplösare och säkrare hemfallen åt
ruin än hvad denne var. De ändlösa
ströftågen på måfå, fortsatta länge efter
sedan den friska lusten efter omväxling
upphört, göra honom med tiden till en
folkskygg, ständigt ängslad människa.
Hvem har icke sett dessa trasiga
vandrare komma ilande längs ytterkanten af
vägen, så länge den går genom
bebodda trakter! I ödemarken blifva
deras steg långsammare, deras tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
