Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tryggare, men också tyngre,
svårmodi-gare, hänvisade som de äro till sitt
eget trista sällskap.
Åtminstone har jag trott mig finna
bland landsvägens irrande barn, hur
okunniga och banala de än i regel äro,
en viss enstöringstyp af en påfallande
släktskap med den modernt bildade.
Det har tyckts mig, att en och annan
af dem kommit till en slags insikt om
att det ohjälpligaste af allt i lifvet är
det vi lida af, oberoende af våra yttre
lefnadsöden, oberoende af om vi äro
fattiga eller rika och att det i många
fall kunde vara just kunskapen härom
som hindrat dem att slå rot som andra
och söka sin bärgning.
Genom hvad jag fick höra den
kvällen och äfven sedermera af andra
vandringsmän som jag hejdat och
tilltalat, har jag blott stärkts i denna min
uppfattning. —
Mannen hade färdats nästan öfver
allt inom den södra hälften af vårt
land. Än väl mottagen och än illa,
än hade han fått mat att äta och kläder
att skyla sig med och än lidit brist.
Någon gång hade han träffat kvinnor
som tyckt om honom och gifvit sig åt
honom. Sedan han ledsnat att stanna
hade han sagt dem farväl och gått
vidare och glömt dem. Och de hade
väl glömt honom tillbaka, eller också
hade de det ej, och då skulle man i
denne mans spår kunna finna stoff till
många uppfostrande sedeskildringar till
båtnad för dem som älska genren. —
För att skilja honom från den
litterärt mångbehandlade vagabonden,
hvilken i regel är utrustad med förträffliga
sällskapstalanger, må det anmärkas
om denne vandrare, att han hvarken
kunde sjunga visor eller spela
något instrument. Men bjöds han en
sup, så tömde han den väl med fart
och när han fått tillräckligt många,
började han väl skratta, och skrattet
var väl så sträft och rått som hos
andra luffare. Men den gången jag
träffade honom var han nykter och skratta
hörde jag honom icke, utom ett tag ...
ett kort, melankoliskt skratt! Det var, då
han talade om, hur han brukade ha det
om höstarne, när väderleken var kall
och det började bli ödsligt ute i
naturen . . . Vätan trängde in på bara
kroppen, och af värken i lederna hindrades
han från att gå långa stunder, så att
han fick sätta sig ner och vänta tills
det lindrade. Förr hade han brukat
ligga i ladorna öfver natten, men
draget mellan bjälkarne isade värre än
vätan, och numera föredrog han att lägga
sig ute på marken under något träd,
när han ej orkade gå längre.
Sådana nätter gick det bäst för
honom att fundera, ty febern satte fart i
hans fantasi och kom tankarne att
af-lösa h varandra snabbt. Mer än en
sådan natt hade han förvillat sig i
sko-garne och varit nära att omkomma.
Så en höst då han ströfvat genom de
värmländska obygderna och helt och
hållet förlorat vägen. Timme efter
timme hade han gått, tills slutligen
skymningen föll på och skogen omkring
honom svartnade. De underliga ljuden,
som följa mörkrets inbrott, hade
börjat. Det var fåglarnes skri, knakandet
af kvistar • under hans fotter och det
dofva suset af furorna öfver honom.
Dä och då prasslade blåsten genom
någon björk som stod naken och
darrande i den väldiga barrskogen. Allt
omkring honom var som i en hemsk saga!
Med mörkret vaknar skogen, hvarje
träd får en själ, hvarje ljud en mening,
men mer uppmärksam än på ljuden
var vandraren den kvällen på ljus från
någon människoboning. Hade han hållit
rätt kurs skulle han längesedan varit
framme i bebodda trakter, men nu
tycktes blott vildmarken omgifva honom.
Den -stig han följt, hade försvunnit i
det tilltagande dunklet och när han
slutligen fann en ränna, som slingrade
fram mellan tufvorna, följde han den
utan att veta, om den förde honom i
rätt riktning.
Efter en halftimmes gång nådde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
