Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt i bönen hade han gjort ett
uppehåll, emedan han tyckt sig se en
ljusglimt från en punkt i skogen, men
när han sett nogare efter, hade allt
förblifvit mörkt. Han läste då sin bön
till slut.
... för att jag har det så bra!
Den natten fick han emellertid
tillbringa under bar himmel. Stundtals
låg han bakom stenen för att skydda
sig mot isvinden och regnet som piskade,
men febern tilltog, han skakade i alla
leder. Han plågades svårt. Till slut
tog han sig för att springa af och an
uppe på berget, tills han föll omkull
och stötte hufvudet och förlorade
medvetandet.
På det viset hade han verkligen fått
en smula lindring, ehuru han väl
näppeligen kunde anse den tillskyndad
ofvanifrån. Visionen af Gud Fader
hade också försvunnit i den mån
strimman bleknat och molnen helt och
hållet täckte himlen. Men när det
daga-des och luffaren vaknade ur sin
dom-ning, såg han på något afstånd
nedanför berget en by, som legat dold i
nattmörkret.
När han kom till denna punkt i sin
historia, gjorde han ett tvärt uppehåll och
gick en lång stund moltyst bredvid
mig, men då jag noga aktade mig för
att yttra ett ord, vare sig
aföfverrask-ning eller misstro, utbrast han:
— Besynnerligt är det i alla fall,
att man inte blir hjälpt, hur man än
berl . . . För det hade ju bara behöfts,
att någon rifvit eld på en sticka
därnere, för att jag skulle ha sett det!
Jag invände, ledd af den ifver vi
alltid känna att taga himlen i
försvar, att ljusglimten, som han tyckt
sig se, kunde ha härrört från någon
människoboning och att bönhörelsen
legat däri, fast han ej förstått det.
Det ville han på inga villkor höra
talas om.
— Tvärtom! Tvärtom! svarade han,
och det var här han skrattade kort
och bittert. Hade jag följt det ljuset,
så hade jag bara råkat ännu värre vilse,
för det kom från skogen det!
Det lät på honom, på hans sätt att
säga detta som om han menade att
irrskenet kunde ha kommit från något
trolltyg, som velat gillra honom, men
troligen hade han inte velat vidgå
någon slags vidskepelse i den vägen,
om jag frågat honom. För öfrigt har
folk inte samma tro, när de befinna
sig i sällskap på en landsväg som
när de råkat vilse ensamma i
ödemarken. Då tro de lättare både på
Gud och trollen!
Men som mannen likväl tycktes
räkna på att få något slags utlåtande af
mig, så svarade jag honom
oförbehållsamt hur det torde förhålla sig: att
ljusglimtarne ofta äro febersymptomer
och att man i alla händelser handlar
försiktigt, om man söker reda sig själf
ur alla trångmål och misstror
öfver-naturlig hjälp! —
Jag var tämligen ung den tiden,
därför svarade jag så. Hade det varit
nu, hade jag kanske hittat på något
mer trösterikt och uppbyggligt att säga
den stackars luffaren om hans fåfänga
försök att samla glödande kol på Vår
Herres hjässa. Men alltjämt står för
mig denna episod som ett exempel på
hur en naiv och barnslig
världsuppfattning kan leda en människa till en
handling af djup ironi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
