Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en märkbar stigning af terrängen,
hvilket gaf honom hopp om att befinna
sig nära någon höjd, därifrån han
skulle ha utsikt öfver skogen,
kanske ner mot någon by eller gård. Det
tycktes honom, att det kunde bo
endast barmhärtiga människor i någon
by eller gård, och han ökade farten.
Ibland snafvade han öfver tufvor och
vindfällen, ibland rusade han rakt mot
någon bergvägg, som måste kringgås.
Men omsider upphörde storskogen,
endast enbuskarna fortsatte, tills äfven
de glesnade och konturen af en kal
höjd skymtade mot den molnhöljda
himlen.
Från denna höjd skulle han
verkligen haft en vidsträckt utsikt, men
skogen låg mörk och stor framför honom,
och bakom honom skuro några
bergstoppar uppåt. Intet ljus att se utom
en blek strimma västerut, där solen
försvunnit. Men medan han stod där,
stödd mot ett stenblock och oafvändt
stirrade in i det sakta aftagande
skenet, tycktes det honom, allt eftersom
feberri steg, att en sällsam klarhet spred
sig under molnranden. Och ju längre
han stod och såg så, desto omöjligare
var det för honom att vända bort
blicken. Slutligen började det röra sig
i strimman liksom af mänskliga
gestalter. Han såg slöjor flyga och en lång
procession af lefvande varelser och midt
i processionen högt på en tron en
gammal man ! Vördnadsbjudande och
stor var mannens profil och skägget
föll i en mäktig bölja ned öfver bröstet.
Och då kände sig luffaren som ett
barn!
I sin yrsel tyckte han sig igenkänna
den bild af Gud Fader han haft som
liten och erfor en lust att falla ned
och bekänna sin uselhet. Men- han
gjorde det icke genast, ty han afhölls
af samma motiv, som i svaga stunder
brukar hejda äfven upplysta kristnas
böner. Tanken på det lönlösa!
Han mindes, att han bedt förr, utan
att det båtat till något — han hade
ju många gånger förr förvillat sig
från vägen, dessutom visste han,
nästan såsom en allmän sanning, att folk
alltid bådo, då de voro i nöd stadde
och ändå sällan blefvo hulpna. —
Jag kan icke glömma hans tonfall,
när han sökte ge uttryck åt denna
missmodiga och bittra tanke. Väl voro
orden föga klara och meningen både
osammanhängande och klumpig, men
det var dock icke att misstaga sig på,
att gammalt groll låg bakom.
Slutligen medan han stod däruppe
på berget och kölden pinade allt
svårare och värken i lederna högg som
knifvar, föll han på den idén, att det
kunde bero på hur en människa bad,
för att bli bönhörd.
Liksom han på sin tiggarfärd bland
människorna måst bedja på de mest
olika sätt för att lyckas, så kunde det
ju hända, att han ej ännu förstått,
hur Vår Herre skulle tas och att detta
var orsaken till att han blifvit så litet
hulpen . . .
— Alltid skall han väl vara så pass
barmhärtig som människorna i byarna
och gårdarna, tänkte han, men han
måste väl tas på sitt eget vis, han
mer än andra. Han är väl också led
vid all jämmer, kan man veta, dagligen
och stundligen! Han är en sträng
gammal herre, som tycker om att bistå
en karl med hållning, men en ynkrygg
föraktar han! —
Denna mannens föreställning om ett
högsta väsen i form af en barsk
gammal öfverste eller en arbetsgifvare med
ett hjärta af guld under en hård och
sträf yta, roade mig ofantligt, ehuru
jag kände till en massa former af den
gängse antropomorfismen. Dock blef
jag mera rörd än egentligen lockad till
skratt, när den stackars mannen
berättade huru han strukit mössan af sig
och vändt sig mot strimman och
framsagt följande åkallan:
— Jag tackar er, nådige herre, för
er stora beskedlighet . . . och för att
jag har det så bra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
