Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underliga klangen af frånvaro i sin
röst.
Han såg på henne: »Det är
egendomligt. Ibland skulle man vara
frestad att tro att kvinnan inte vill —
eller kan — se skönheten. Jag
inbillade mig att du var ett undantag,
Martha.»
»Du skall inte inbilla dig något
angående mig, Sölve,» sade hon på sitt
lugna sätt, och han stod bara och
undrade om man gick med svarta
kjolar och rödt lif i tropikerna. Samma
morgon hade han mött fru van
Mus-schenbroek i trappan och sett en sky
af något genombrutet, böljande hvitt;
hon var alltid klädd i hvitt vid
frukosten.
»Jag vet inte om brist på estetik
skall vara en dygd,» smålog han och
ställde fotografien på bordet, »men när
man ser det här har man inte svårt
att förstå att Jansen blef galen. Hur
det är så —»
Martha hade slutat att ordna
jasminerna och lyfte upp ansiktet och
betraktade honom. I nästa ögonblick
samlade hon ihop blad och kvistar i
sin näsduk, som hon skakakade öfver
verandaräcket, och Sölve Lindfors gick
långsamt ut ur rummet. Det kunde
väl kallas att bränna sina skepp, detta.
Det var icke antagligt att fru van
Ryswyck hade stort förtroende för
honom, men det lyste honom att se
henne få den där kylan i blicken och
veta att hon led, ja. Sannerligen låg
det inte en lockelse i det.
Då han var ensam på sitt rum, satt
han långa stunder försjunken i tankar.
Hon hade blifvit skrämd en gång, den
lilla Martha, och den skrämseln satt
kvar. Att tala om någonting som
kunde få namn af älskog med henne,
var som att röra vid ett tonlöst
instrument — där inne sofvo inga melodier,
Onda ord drogo genom hans sinne.
Hon var lika mycket kvinna som
bordet där och hade bragt en högre
ståndpunkt det offret att hon afsvurit sitt kön.
Fast han icke visade sig lika
angelägen om hennes sällskap som förr,
hände det att han frågade, om hon
ville att han skulle läsa högt. När
han ville veta hennes mening om de
dikter det roade honom att låta henne
höra, gaf hon icke långa svar, men
de gråblå ögonen undveko honom aldrig.
Halft mot sin vilja kunde han kysst
hennes händer — den blyghet, som
kommer pannor att sänkas, hade ingen
gemenskap med denna stolta lilla själ.
Det var bara som om hon gått igenom
den värld, som lefde i dikten in i
andra världar — långt borta.
De läste Verlaine och Fröding, och
två, tre gånger satt han och väntade
som efter en besvärjelse, men det
undret skedde icke att ordet tog
gestalt och att luften blef brinnande
emellan dem, och han kunde lämna henne
med en känsla af besvikning. Säkert
var det något, som fattades henne.
Hon lät honom smaka en dryck så
ren som den klaraste källas vatten t—
var det hennes fel eller hans fel
att han kunde längta efter sekunder af
rus?
Han var ung, han var — nåja, det
angick henne inte, men det var
någonting han ville säga, det var någonting
hon gärna kunde suttit och funderat
öfver. Man har inte alltför många
tillfällen att vara belåten här i lifvet
— — fru van Ryswyck — — —
Utan att han gjorde sig reda för
hur och hvarför, kunde han sitta och
betrakta henne som man betraktar en
obekant, och det beredde honom en
djup och hemlig tillfredsställelse att
finna henne ful. Munnen sade
ingenting, ögonen sade ingenting och
gestalten — — Åh, Herre gud–––––––-
Nej — den hals han såg för sin
inre syn, • hur mjuk skulle den inte
vara att luta sig emot, hur
marmor-sval . . . med ådror, som blefvo af
eld.
Gick fru van Musschenbroek igenom
rummet, kunde han slå ihop boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
