Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Relda, är en sångfågel från
Kalifornien, med hög, ganska glansfull sopran,
och som drillar som en lärka, den
andra, fröken Sandahl, sjunger
mycket bra norska romanser. Det
stämningsfulla i hennes föredrag var
understundom kanske något arrangeradt;
utseendet med air af prerafaelitisk
madonna likaledes.
Däremot föreföll en viss norsk
käckhet i hållning samt föredrag af Griegs
norsk-norska visor ur Haugtussa
ganska äkta. Bägge sångerskorna ha här
gjort lycka, mest kanske den
kosmopolitiska fransk-amerikanska sångfågeln,
som också enligt min tanke är af dem
bägge den mest musikaliska naturen.
Filippo.
Ett mycket utförligt (448 sidor!)
polemiskt arbete är hr David Sprengels »De
nya poeterna (80-talet). Dokument och
kåserier». Polemiskt och panegyriskt.
Panegyriskt för hvad förf. kallar
»renässanslitteraturen», polemiskt mot
»dekadanskri-tiken». — Som dennas främste
representanter är det isynnerhet hrr Hans Forsell
och C. D. af Wirsen hvilka framdragas,
och det är i formliga kaskader som,
med all respekt, det skarpaste klander
gjutes dem öfver hufvudet, och »den tjocka
andliga pöbeln i hemmen och i
tidningarna», som stod bakom »detta lössläppta
hundkoppel», får också sin beskärda del.
Recensenter som ej uppfattade
renässanslitteraturens öfversvinnliga storhet och
betydelse, tituleras: »nerrullade och sämre
publicister, hvilka afundades dem, som det,
tack vare bättre förutsättningar i fråga om
hufvud och karaktär, gått bättre för och
hvilka vunnit ett namn och en publik;
lejda hjon och betalda betjänter...»
Den virtuositet, som förf. besitter i det
polemiska, återfinner man ej till fullo i de
elfva karaktäristiker, börjande med August
Strindberg och slutande med Tor
Hedberg, hvilka bilda arbetets senare
afdel-ning. Man kan väl föreställa sig, att de
ännu lefvande bland de tecknade
»profilerna» skola läsa med blandade känslor
hvad som om dem skrifves. Beröm luktar
alltid godt, det förstås, men framhållandet
af den världshistoriska missionen, som
ge-nombrottsmännen från 1880-talet hade
åtagit sig, störes af det oförnekliga faktum att
ingen enda af dem förblef decenniet ut sina
höga uppgifter trogen. De ha blifvit, de
flesta åtminstone bland de kvarlefvande, i
en eller annan riktning framstående såsom
skrifställare eller annorledes med rätt till sin
rangplats i vår litteratur, men af 1880 talets
»unga Sverige», såsom en kring gemensam
fana samlad, med gemensam beväpning
utrustad och enigt kämpande kohort, däraf
finnes intet spår. »Rörelsen frös bort till
dels genom yttre omständigheter», säger
förf., (hvilket i alla händelser bevisar att
den icke hade tillräklig egen inre värme).
Och de yttre omständigheterna ...? t
Smaken är ett hjul som går rundt och plötsligt
lyfter i dagen den sida, som nyss vändes
mot marken»; så skref hr Oscar Levertin
redan 1886, då han för sin del hade
tröttnat på programmet. Mycket sant, och det
är väl därföre som man snart fick bevittna
hurusom så många af de unga sprakfålarne,
som utförde »genombrottet», med tiden och
rätt snart lärde sig uppsöka litteraturens
klöfverfält och där fredligt gå i bet.
(Ger-nandts förl.)
Smaken växlar, ja visst. Skulle man
möjligen se ett nytt bevis härpå i den
omständigheten att samma förlagsfirma
börjar utgifvandet af en illustrerad upplaga
af J—y Brris (fru Ödmans) romaner. Dessa,
som hittills endast gått i följetongsform,
hafva under en lång följd af år haft en
popularitet och en läsekrets att fägna sig
åt som, kvantitativt, bestämdt icke uppnåtts
af någon enda af våra mest berömda
författare och som äfven uppmuntrat J—y
Brn till en ofantlig produktivitet. Det är
förmodligen ett urval häraf, som nu skall
utgifvas, kanske med någon omarbetning,
hvilket dock knappt vore önskligt, ty stilen
kan genom en skeende polering lätteligen
förlora sin raska och folkliga saveur.
■— Början göres med »Ebba Brahes ring»
och »Dolda brott», bägge
»stockholms-mysterier». Illustrationerna i de första
häftena båda godt.
Huruvida det är att anse som en vinst
för vår litteratur att därmed i
öfversätt-ning införlifvats en här förut okänd tysk
författarinnas, Elisabeth Dauthendays, fun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
