Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deringar öfver »das neue Weib und ihre
Liebe», är en fråga som af alla dem, hvilka
stå på samma anspråkslösa trappsteg som
undertecknad i vett
ochbildningafgjordtmå-ste besvaras med nej. Enligt författarinnan
och fröken Ellen Key, som försett boken
med ett rekommenderande förord (något,
som hon verkligen skulle låtit bli), är det ej
heller för folk af denna kaliber, som den
lilla boken är afsedd, utan för dem, »hvilka
väntat just på det ord, som med
nödvändighet brustit fram ur den skrifvandes
innersta väsen och hvilka därföre med
tacksamhet mottaga detta såsom det förlösande
ordet äfven för dem själfva». — En ann’
vill väl också bjuda till efter sin lilla
förmåga att knäppa dessa hårda tankenötter
men kan, när man väl får hål på dem, ej
annat än finna dem tomma och svarta innuti.
Kort sagdt, de »mogna andarne» — den
svenska titeln har nämligen fått den
uppfiffade lydelsen »Ny kärlek, en bok för
mogna andar» — i all ära, men för oss
andra är denna bok (och för resten hela
den litteratur hvaraf den är exponent)
ingenting annat än alstret af en morfinomans
apokalyptiska fantasier, en
medelålders-dams otillfredsställda erotik. (Wahlström &
Widstrands förl.)
Ofvanpå denna litterära hospitalsmat gör
det en riktigt godt att smälta fru Anna
Wahlenbergs lilla novellsamling
»Skymtande ansikten». De små berättelserna,
fjorton till antalet, äro visserligen af ganska
ojämnt värde, men de ha ett
gemensamt drag, en frisk och vaken
iaktagnings-förmåga af dessa lifvets småsidor, hvilka
visst icke utgöra några hvalfstenar för det
hela men dock i sin mån hjälpa till att
uppbära det och bidraga till dess
karakteristik. — Denna egenskap brast ganska
väsentligt i förfis (som jag tror) närmast
föregående arbete, romanen »Med lyftad
vinge», där händelser och personer voro
uppkonstruerade och verkade osant,
följaktligen hvarken tragiskt eller
medlidande-väckande. (Alb. Bonniers förl.)
Gerda Wall är en förfis namn, som man
för första gången möter under en
romantitel. Är hennes »Eva» ett debutarbete,
så utvisar det en högst märklig säkerhet
i formbehandling och stil, äfven om
ungdomligheten här och där låter uttrycken slå öfver
en smula och därigenom åstadkomma en
verkan helt annan än den afsedda. Jag
befarar, att detta i ännu högre grad varder
fallet med bokens kärna, skildringen af en
ung flickas kärleksdrömmar och trånad efter
deras förverkligande samt huru hon i det
ena och det andra finner sig besviken.
Innan man kommer till detta, har man
dock nöje af att i romanens första afdel-
ning göra bekantskap med fyra unga
flickors hushåll, en systerkvartett, hvari Eva,
den yngsta, har hvarjehanda bekymmer för
det prosaiska hvardagslifvet, allt under det
hennes känslovärld är i ständig rörelse.
Från denna omgifning rycktes hon för en
tid bort af en väninna, en baronessa som
har en älskare och med honom reser till
Gotland, medtagande Eva såsom hvad man
kallar förkläde. Om det nu var
molekylerna i den salta hafsbrisen som utöfvade
på den unga Evas själ och sinnen en så
stimulerande verkan, eller om under en två
veckors idyll på Gotska Sandön hennes
romantiska fantasi måste söka ett fäste vid
en manlig realitet för att finna lyckan
fullkomlig, alltnog hon förälskar sig häftigt i
den fjärde inom denna nya kvartett, en ung
kandidat, och kan bara icke begripa
hvar-för denne, som dock ingalunda sparar på
kyssar och ömhetsbetygelser, icke till fullo
besvararhennestydligt uttryckta önskningar.
Den nye Josef (han hette annars Holger)
var till lycka för henne både en försiktig och
tämligen erfaren man. Han motstod
frestelsen. — Eva kommer åter till Stockholm,
och skildringen af hennes något nervösa
tan-kelif är, ehuru rapsodiskt affattad, icke utan
medryckande flykt. — En episod af
friherrinnans kärleksförhållande och dess följder
(»finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
som ej börjar med ståt, men ej slutar med
gråt!») ingår också rätt afkylande i
historien, hvilken för resten slutar med ett bref,
skrifvet »år därefter» till till en viss Åke,
som nu är Evas laggifta make men har
sina brister, hvilka hon haft svårt att förlåta.
Dock sker det uti och genom omförmälda
bref. Och man vill gärna önska detta par
att såsom i sagorna, de må lefva länge
tillsammans — men, man kan icke tillägga
det vanliga »och få många barn». Evas
bref upplyser hvarföre. (Gernandts förl.)
Hvarför jag upptagit så stor del af det
i Varia åt litteraturöfversikten sparsamt
tillmätta utrymmet med denna anmälan, är
det, att »Eva» på sätt och vis är typisk för
en del af de romanskrifvande yngre
damerna, för dem nämligen som omfattat de
moderna själfhäfdelseprinciperna. Det säde,
som de utså, när de efter sin egen lilla
erfarenhet skildra hvad som torde finnas i
unga hjärtans lönnkammare och slå upp
dörren till denna på vid gafvel, kan
åstadkomma mycket ondt — och har säkert också
redan gjort det. Att framställningen af
kärlek och därmed hvad som förmenas
vara lifslyckan, såsom det enda
efterstäf-vansvärda, sker, icke med en äldre tids
glada frivolitet utan i mollackorderna af ett
visst mystiskt känslorus, förbättrar visst
icke saken, tvärtom. Det är alltför sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
