Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löjtnanten kort. — Denne man har
berättat mig allt.
Och han pekar på Boufarik.
Spahisen säger ej ett ord. Han
vet ej hvad han skall tro.
Jag hör officeren utdela några
korta kommandoord, och truppen
ordnar sig på ett led nere i hålan,
hvarpå ryttare draga sina sablar.
De hafva front mot bergen.
— Galopp, marsch! kommenderar
löjtnanten, och till min förvåning
sätter truppen i väg, utan att bry
sig om oss vidare.
Jag går UPP till krönet för att se,
hvart de taga vägen. På ett hundra
stegs afständ därifrån rider Ben
Ghana, som ej vet, att fransmännen äro
så nära.
Då han upptäcker dem, utstöter
han ett tjut, och han och hans folk
rida utan ordning därifrån i vild
galopp, förföljda af spahistruppen.
Jag ser, huru spahis hugga in på
de eftersta, och huru dessa falla till
marken.
Enstaka ryttare vända sig om i
sadeln och skjuta. De sikta dåligt,
ty några kulor slå ned i min närhet,
så att jag måste krypa ned i en
grop för att ej bli träffad af dem.
Boufarik har inte följt med under
anfallet.
Han kryper framtill mig och säger:
Då jag sökte efter spahis, fick jag
syn pä Ben Ghana och hans
röf-varfölje. Genast vände jag om och
kom i gapet på fransmännen. Jag
berättade först hvad du ålagt mig,
men sedan att röfvaren var i
närheten. »Det var bra min gosse», sade
löjtnanten och red hit. Det öfriga
känner du.
Efter en timmes förlopp kom
löjtnanten tillbaka. Han var glad och
kunde ej dölja detta, utan pratade
som ett barn.
Han var ju också fransman.
Utan att förlora en enda man ha-
de han tagit fyra fångar och dräpt
åtta banditer.
Ben Ghana hade dock undkommit
och med honom Tarik.
Löjtnanten berömde oss mycket
och lofvade oss en belöning. Jag
berättade för honom, huru den
lumpne juden försökt förmå mig att
smuggla vapnen till marockanaren, men
att jag i flera dagars tid sökt
underrätta de franska myndigheterna
härom. Jag hade dock ej kunnat göra
detta, ty juden hade först dagen
förut på kvällen lämnat oss, och ingen
af oss vågade, så länge han var
närvarande, smuggla sig därifrån, ty
då skulle han nog märkt detta och
fått vapnen i säkerhet.
Och detta svor mitt folk på.
Regeringen gaf mig ioo francs i
belöning och tillät mig få låta mina
hjordar beta i närheten af
garnisonsorterna.
Massouah arresterade de och satte
i fängelse under två år. Han fick
dessutom betala mycket pengar,
fastän han nekade till, att vapnen voro
hans, men detta vittnade vi med ed.
Då han kom ut, uppsökte jag
honom för att få honom att betala
skuldsedeln.
Han skrattade endast och bad mig
läsa den.
Jag gick till en fransman, och han
läste upp det, som Massouah skrifvit.
Där stod, att jag skulle betala
500 francs till juden, om ej vapnen
komme fram, men få 200, om jag
kunde styrka med Ben Ghanas egen
namnteckning, att han emottagit
vapnen.
Men Ben Ghana kan ej skrifva.
Då förstod jag, att jag var lurad.
Man skall aldrig göra affärer med
judar, dessa svin, som aldrig låta
föra sig bakom ljuset, utan narra
äf-ven den listigaste.
Jussuf styrker sig med en tår.
»Nu får jag väl en francs», säger
han efter en stunds tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
