Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fantomet flyr och ångrens törne sårar.
Men i de godas hjärtan, där bygger
jag mitt bo,
Jag hägnar deras hydda, jag bäddar
deras ro
Och ler, förklarad än i deras tårar.
Merkurius.
Nu är du fången, sköna sällhet, fången,
Hjälp mig, mitt herrskap, hålla henne
kvarl
Den skälmen har besvikit ren så
mången,
Att hon förtjänar gyllne fjättrars par.
Men nåd må gå för rätt! Blott nu hon
tjänar
Sin härskarinna troget. Kom! jag
menar
Mitt uppdrag är fulländadt, expedit!
Och jag bör minst få en medalj för nit.
(Under den sista repliken har Ödet
inträdt och tagit plats uti
fonden, jämte Frossan, Förtreten,
Bekymret och A funden)
Ödet.
Halt! I den dunkla nattens namn
Befaller jag er stanna.
Merkurius.
Spöke, hamn!
Hvem är du, som för oss vill stifta
lagar?
Din fysionomie mig ej behagar.
Ödet.
Förmätne! vörda uti mig den makt,
Som högre är än dina bleka Gudar.
Jag är det dunkla Ödet, som har bragt
Ur chaos natten och dess stjämeskrudar.
I tingens innersta jag sitter dold
Och spinner händelsernas gömda trådar.
Dem ännu ingen dödlig genomskådar,
Och de och du och allt är i mitt våld,
Hör mig! Af ålder har den lag jag
stiftat,
Att goda andar tjusande behag
Beständigt med den mörka makten
skiftat,
Så har hvar dager skugga, skuggan dag.
Stig alltså fram, o, Frossa! som vill
frossa
Af bleka kinder och ett isadt blod,
Stig bakom Hälsan, henne grymt
förkrossa;
Blek hennes kind och henne följ i spåren
Till dess att hösten har förjagat våren!
(Frossan stiger hakom Hälsan.)
Kom sedan du, Förtret, och ställ dig
kvick
Vid glädjens sida! Hvarje gång hon
plockar
En ros, med hvassa törnet henne stick!
Att du en suck på löjets läppar lockar.
När hennes fröjd du så i grund förstört
Göm en kapris i kindens skälmska
gropar,
Och när hon, vredgad,, efter nöjet ropar,
Så gäspa, gäspa, gäspa oerhördt.
(Förtreten stiger bakom Glädjen.)
Se’n kom, Bekymmer! Troget stå på
vakt
Vid Hoppets gröna sida. När hon målar
Med glada färger och med rosenstrålar,
Stryk touche däröfver, måla allt med
rost,
Vänd allt i svart, låt morgondagen stirra
Med askgrå ängslan, att dess syn
förvirra.
Förvandla Hoppets sommargröna park
Till en omåttlig, skräckfull ödemark!
(Bekymret stiger bakom Hoppet.)
Sist af demoner, du den värste är,
Ställ dig, o, Afund! här vid Sällheten.
Du som ej kan fördra’ det sköna, unga,
Förgifta med din ondskefulla tunga
Dess sommarvarma löje. Gnag, du
mask!
Hväs, hala orm? Slit henne sönder,
tiger!
Att hon förgås och du i stället stiger.
(Afunden stiger bakom Sällheten.)
Merkurius (å part.)
Jo, det blir skönt! För allt mitt nit,
hvad tycks?
Hvad är att göra? O! du svarta hexa!
Mig Jupiter skall kasta uti Styx,
Att bli för dumma embetsmän en lexa.
Håll, en idé! Nu vet jag hvad jag gör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
